”… om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. …” Joh 12: 20-33

”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, …” Predikarens text förklarar ingenting och är inte resignerad, bara beskrivande, det finns en tid för död. Det självklara perspektivet att det är människans villkor att leva en stund på jorden och sedan dö talar vi sällan om.

Döden kan vara något skrämmande, som när imperiernas härskare rustar upp med obegripliga mängder av vapen och hotar andra med en allt för tidig död. Det som är skrämmande i detta perspektiv kanske inte är min egen död utan det totala lidandet för de många människor och samhällen som blir angripna, de som inte dör. Men döden som slutet på ett rikt liv behöver inte vara skrämmande. Innanför dödens portar väntar inte imperiernas härskare, deras makt tar slut vid samma okända gräns som vårt eget liv. ”…måste inte den vise dö såväl som dåren?”

Om döden vet vi inget mer än att kroppens alla biologiska funktioner slutar att fungera. Vi vet inget om vad som händer med alla de erfarenheter vårt inre rymmer. Det har av tradition varit religionernas uppgift att förmedla svar på frågor om och fruktan inför döden. I den kristna traditionen är det Jesu död och uppståndelse som kan ge oss tillit också inför den sista erfarenhet vi ofrånkomligen möter i livet – vår egen död. Jesus själv ser inte på döden som ett hot utan som en fortsättning, ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.”Det är samma perspektiv som Paulus förmedlar när han skriver: ”…Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.” Döden som en del av livet, det liv som lever vidare i vetekornet.

Döden är i detta perspektiv intressant, inte bara för det liv som  kanske ryms i en kommande verklighet, utan också för allt levande. Döden skiljer oss som har ett inre liv från allt annat i världen. I övermodig förundran över tekniska framgångar bygger teknikutopisterna ”Babels torn” som de tror kan ersätta det mänskliga livets komplexitet med teknik: AI – intelligens, robotisering och tillväxt. Allt det som gynnar den skrämmande oansvarigheten att breda ut sig men som aldrig kan dö för att ge nytt liv. Den tekniska utvecklingen som dominerar vårt samhälle kan te sig som autentiskt liv och göra anspråk på att vara det men skapar enbart leda. Genom att vilja avslöja allt, göra allt begripligt och kontrollerbart försöker denna ”mekaniska världsbild” göra det omöjliga: avbilda det liv som är människans innersta kärna som är ett autentiskt mysterium.

Det är i mötet med detta mysterium som ansvaret för den andre föds, detta ansvar som ger mig möjlighet att leva i i utgivande kärlek fram till min död. Mitt liv är lika oersättligt som min död. Döden är livets gåva till oss och ingen kan ta den ifrån oss.Ingen kan dö för mig och ingen kan ge mitt liv som en gåva till en annan. Det är bara jag som kan fylla mina dagar med en utgivande kärlek som en gåva till den andre fram till min död. Vetekornets lag kan sammanfattas i gåvan, som dödens gåva, gåvan som ”öppnar himlens portar” mot det okända mysteriet. Så är likheten mellan vårt liv och vetekornet att det vi sår av utgivande kärlek ger rik skörd och svarar på vår innersta längtan efter delaktighet i Guds mysterium. ”Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin gestalt.”

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens gåva. Amen.