“…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:37-40

När jag läste texten om de ropande stenarna lät jag den omedelbart smälta in som en sanning i den kontext som är min samtid. Visst är väl brinnande landskap, smältande isar, stigande havsnivåer och allt våldsammare orkaner vår tids ropande stenar? Metamorfoser i naturen som är globala sanningar.

Men i Jesus föreställningsvärld existerade ju inte några tankar om planeten jordens hållbara gränser. Hans tid karaktäriserades inte av drivkrafter för snabba globala förändringar av mänsklighetens levnadsvillkor utan att Gud var yttersta orsaken. Men likväl finns det strukturella samband mellan Jesus föreställningsvärld och en möjlig postmodern världsbild. Såväl Jesus som våra uppfattningar om vad som är sant och osant beror på hur vi erfar och förstår saker och ting. Vi filtrerar våra erfarenheter genom språket, upplevelser och de myter vi lever med. Vilka föreställningar om förvandlingar, metamorfoser, fanns det på Jesu tid och har de några likheter med vår föreställningsvärld?

Medan vi uppfattar förvandlingar som resultat av mänskligt ingripande i naturen hade under Jesus tid bara gudar makten att förvandla. Den makten demonstrerar Jesus samtida poet Ovidius gång på gång i sin diktning, men samtidigt smög han in budskapet ”jag är en gud” med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver. Med metamorfosen av sig själv till Gud, och därmed Kejsarens like, utmanade han Kejsar Augustus självmytologiska bygge. Augustus förstärkte sin odödlighet genom att inte bara skicka poeten Ovidius till exil i svarta havet och en timmerman till skattskrivning i Betlehem. Därigenom förvandlades också den mäktige Augustus till historien men som en bifigur i det egentliga händelseförloppet som ännu omtalas varje julhelg. ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

I världshistoriens långa förvandlingsprocess har människor, inte bara Augustus, vid upprepade tillfällen givit sig själv gudomlig status. På 1700-talet tänkte Linné på Gud som en organiserande princip i naturen. I denna natur samverkade allt som en perfekt maskin och människan var alltings ändamål. Vår strävan att infoga Gud i en för förnuftet begriplig världsbild är släkt med behovet att kunna kontrollera livets förvandlingar. Föreställningar om skapelsens ändamålsenliga inrättning, ordning och skönhet, närmar sig vissa av våra samtida teologers försök att göra skapelsetro salongsfähig genom att tala om den som en ”intelligent design”.

Att Jesus ord om ropande stenar bryter upp både kejsarens gudomliga identitet och vår egen naturvetenskapliga kunskapsbildning är tydligt. Han erbjuder oss ett perspektiv med fler infallsvinklar på språk och erfarenhet och öppnar vår världsbild mot nya erfarenheter. Det handlar inte om relativism utan att vi ska öppna våra sinnen för en större verklighet. Kanske i likhet med den gamla insikten från filosofer som Kant och Schelling att verkligheten själv har svårt att tränga sig in i människans begreppsvärld. Vi stänger ute det mesta av verkligheten genom våra avgränsningar. Vår samtid är i akut behov av nya framtidsvisioner och Jesus tilltal öppnar för en Gudomlig närvaro i den värld som begränsas av våra kunskapsprocesser. En möjlighet att lyssna och våga förändra mänsklighetens levnadsvillkor  när stenarna ropar.

Bön: Gud öppna våra sinnen så att vi kan lyssna till din röst och förändra världen.  Amen.