”Men Hjälparen, den helige anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt… Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda…” Joh 14:25-29

Efter att ha varit i Småland några dagar kom jag hem till en trädgård prunkande av gullvivor, körsbärsblom och blommande päronträd – kvällsljuset förtrollade platsen till en fiktion av paradiset. Kontrasterna mellan denna paradisbild och den bild som förmedlas av radions ekoredaktion är outhärdligt stor: Israeliska bombraider över Gaza, en vilt härjande pandemi, flyktingar över medelhavet, svältande barn i Jemen och militärens beskjutning av skyddslösa människor i Myanmar. Världen är fångad i en fossilförgiftning utan omställningsdynamik. Hur ska denna motsägelsefulla värld förstås? Hur ska vi läsa den värld som omger oss? Vart ska vi gå med vår förtvivlan och vår panikångest och var kan vi vila våra kroppar? Kanske är paradisbilden den verklighet som en kärleksfull Gud skapat och ekoredaktionens bild är berättelsen om vad vi gjort med världen och varandra? Hur kan vi göra motstånd och samtidigt vara del av helheten?

Vi är med tvingande nödvändighet inskrivna i de ordningar som de förtrycktas motstånd riktas mot. Alla är vi beroende av varandra och när vi bygger ett samhälle som förbrukar mer än det ger tillbaka är vårt liv och våra beslut en del av den miljöförstörelse en annan människa bekämpar för att överleva. Detta samhälle är den förtvivlans plats där Hjälparen, den Helige Ande, möter oss och ska lära oss allt.  Den pendlande rörelse mellan att vila i paradiset och hotas av förtryck, eller förtrycka, utgör en ständig förhandling om hur vi ska läsa världen. Inom oss behöver vi en hjälpare som ger oss mod att i ett kosmologiskt perspektiv bli en del av Guds skapande handlingar i världen. Att bli Kristi efterföljare och de andras tjänare är en väg av uppoffring och försakelse men med närhet till det av Gud skapade paradiset.

Att möta Gud och ta emot Helig Ande har ingenting med framgångsteologi och ”pentekostala” rörelser att göra. En betvingande talförmåga parad med glamour, rikedom och makt är inget tecken på helig ande. ”Inte kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: `Herre, Herre`, utan den som gör min himmelske faders vilja.”Det är lätt att dras in i sekteristiska grupper inom såväl Islam som kristen tradition, ledare eller grupper som tvärsäkert vet att de är Guds församling. Vi ser exempel både i Syrien, där islamska sunnimajoriteten provoceras till kamp mot Bashar Assads dominerande sekt ”alawiter” och i Knutby där en kristen sekt dyrkade och åtlydde Åsa Waldau. Att ständigt ompröva det vi tror på, att kritiskt ifrågasätta och utvärdera våra handlingar är den Helige Andes verk i våra liv. ”Han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

Vi lever i en global nykolonial era där internationella lagar överskrids alltsedan FN:s resolution 173, som sanktionerade kriget i Libyen, antogs. Att ett imperium kan trampa på andra nationers suveränitet när och var som helst undergräver internationell folkrätt. Jesus talade om rättvisa både i den lilla kretsen av enskilda människor och i det globala perspektivet. Pingsten är ett firande av dessa värden och ger oss möjlighet att lyssna till den Helige Ande. När Jesus gick bort var hans ord: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Bön: Herre vänd vår förtvivlan till mod och skapande handlingar för en annan ordning och ett annat förnuft än det mänskliga. Amen.