Sexagesima

”…Inte vill väl ni också ge er iväg?”…  Joh 6:60-69

När Jesus talade med sina lärjungar om inkarnationens hemlighet, att Jesus på något sätt var bärare av gudomlig närvaro, väckte det anstöt hos många av hans lärjungar och många av dem drog sig tillbaka. Det där ämnet väcker fortfarande frågor, vad menas egentligen med texterna om Jesus kött och blod som vi också läser i nattvardsritualen. Behöver vi ha samma associationer när vi hör dessa texter läsas eller kan vi fördra oliktänkande? Om vi inte kan tolerera en mångfald av trosföreställningar förlorar vi kontakten med kyrkans brokiga teologihistoria. 

I de allra första berättelserna handlade mysteriet om Jesus om hur hans kropp kunde ta sig ur graven och bli levande igen. Senare fick Kristi kropp beteckna den kristna gemenskapen, kyrkan, en kroppslighet i form av en gemenskap. Längre fram i tiden, under skolastiken, handlade teologin om metafysiska teorier: hur bröd och vin kunde bli till Kristi kropp. Hela denna utveckling beskrivs av den katolske teologen Henri de Lubacs. Han upptäckte hur Jesuitordens enarådande och ortodoxa spiritualitet hade förändrats inifrån rörelsen själv. ”Den värld de talar om är inte längre den som finns i deras tradition” De tvingades att se på sin tradition och harmonisera den med den moderna världen som höll på att födas och i vilken de levde. 

I frikyrkotraditionen har vi varit rädda för konflikter och särskiljande uppfattningar. Det har gällt att hålla ihop rörelsen och att inte splittras. Det har nog lett till en konservativ tendens i rörelsens teologi. Men likväl har frikyrkornas teologi förändrats genom åren och skapat en fördjupad förståelse av vad teologi och kyrka är och vad de kan vara. En sådan  förändringsprocess har skett i förhållande till det ekologiska tänkandet som nu står i centrum för kristen tro. Det är vad Petra Carlsson i sin nya bok kallar ”Gråstensteologi”. Denna teologiska ansats innehåller både väckelserörelsens betoning av relationer och församlingens betydelse för individen samtidigt som den betonar missionens kosmopolitiska perspektiv med insikten om öppenhetens betydelse för ett internationellt ansvar. Men gråstensteologin är kritisk mot ett begränsande ”vi” som kan leda till en alltför stark individualism och människocentrering. ”Därför skisserar gråstensteologin en tredje väg som ett glokalt teologiskt alternativ, en väg som vidgar det teologiska tänkandet till att innesluta fler än människor, ett alternativ som kan tänka in gossen Gråsten och fröken Granbuske i ett vidgat ´vi´ av liv”. Gråstensteologi införlivar frågorna om klimatförändring och planetära gränser i vårt ansvar.

Det finns alltid de som är rädda när förändringar inom våra trosföreställningar aktualiseras. Det gällde de första lärjungarna och det gäller också i våra trosgemenskaper. Vad kan vi ta in och vad kan vi släppa utan att kärnan i tron förloras. Men i ljuset av teologihistorien med ständiga uppbrott och nya perspektiv är det naturligt att leva i samklang med nya rörelser som betonar Guds närvaro i förändringen, i vardande och tillblivelse. Kyrkans plats är alltid på de utsattas sida, alltid mitt i den komplexa verkligheten – i ständig förändring. Det handlar om att  tillitsfullt söka tecken på Guds närvaro i materien och ett liv i Kristi efterföljelse.

Bön: Tack Gud att vi inte är ensamma om ansvaret i en värld under förändring. Amen.