”…På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Luk 15: 8-10
Veckans reflex:
Teologi är en färskvara. Hur vi läser och tolkar texter och begrepp ur den kristna historiens kanon är, och måste vara, en dynamisk process. Det är därför vi behöver en kyrka, en gemenskap av människor, som förvaltar de texter och erfarenheter som till exempel bibeln utgör. Förvaltandet är inte främst ett frysskåp, som konserverar texterna i dess ursprungliga form, utan snarare en odlingsbädd som ständigt låter dessa erfarenheter på nytt gro och bära frukt. Teologi är ett odlingslandskap där alla blommor ska blomma, där mångfalden av tankar och infall ska bära frukt. Då blir kyrkan mer lik en sommaräng än ett museum.
Det är ordet ”syndare” i texten som påminner mig om hur nödvändig nytolkningen av de bibliska texterna är. Många som vuxit upp i närheten av ”väckelserörelsen” minns hur ”syndakatalogen” var ett sätt att konkretisera hur farlig världen var och hur lätt man kunde missa målet med sitt liv. Det fanns en livsstil med färdiga beteendemönster som skulle bevara den kristna människan i nådens hägn. Så småningom har denna konkretisering av kristet liv kommit att kännas lite gammalmodigt. Förändringsarbetet inom delar av frikyrkorörelsen har nytolkat inte bara begreppet ”synd” utan hela den teologiska världsbild vi använder för att förstå vad det är att leva som Kristi efterföljare.
En kontinuerlig utveckling av teologin är nödvändig för att den ska vara relevant i en värld där själva livsprocessen är under förvandling. Detta betyder dock inte att allt gammalt förkastas och att det moderna alltid är sannare, som filosofen Friedrich Hegel tänkte sig. I hans värld kom till exempel judendomen som ett tidigare utvecklingsstadium i världsandens progression vilket gjorde den underlägsen den senare kristendomen. Hegel tänkte sig att mänskliga tankar utvecklades oberoende av naturen och världshistorien blev då en produkt av mänsklig vilja. I förtjusningen över mångfalden av naturvetenskapliga nyupptäckter formades under 1800-talet många närmast mekaniska världsbilder där den mänskliga tanken i självförhävelse ersatte en överflödig Gud.
Detta monumentala övermod, där den mänskliga ”världsanden” skickar ut sina tjänande ”folkandar” för att forma historien, kapsejsade i förintelselägrens och de etniska rensningarnas rasism. Efter den erfarenhet som 1900-talets historia lämnade efter sig duger inte vare sig 1800-talets världsande eller de mekaniska världsbildernas bundna mönster som förklaring till mysteriet att vara människa. Inte heller de bundna teologiska mönster, som skapat samfund och kyrkor, har längre tolkningsföreträde. Det vi behöver är istället modet att möta den andre med tillit och kärlek. Det låter så obetydligt, men utgör det lilla prisma som får oss att upptäcka felen i vår världsordning, det vi skulle kunna beteckna som synd. Därför gläder sig änglarna över varje syndare som omvänder sig.
För att delta i denna nyskapande livsprocess behöver vi på nytt ett öppet sinne som i förundran gläds åt förändringens möjligheter. Eller som det står i Thomasevangeliet ”Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”
Låt oss betrakta både vår egen personliga historia, och världshistorien som vi känner den, som tio silvermynt av vilka vi tappat bort ett som vi gör allt för att finna. Finna den länk som ska binda samman de olika världsbilder vi format. Låta oss beröras av den kärlek som kan bryta ned de antagonistiska motsättningar som splittrar det mänskliga livet. Och när vi finner blir vi bestörta och när vi blir bestörta blir vi förundrade och förenas med allt. Då ska Guds änglar glädja sig.
Bön: Gud vi söker dig för att vi anar din närvaro trots splittringen i vår värld. Gör oss till besegrande kungar över splittringen och förena oss med Dig och med varandra. Amen.