Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 2 Kor 1:3-7
Oro och upprustning har varit temat för nådens år 2017. Ja vi talar kanske inte längre om nådens år utan mer om fruktan och oro för att världsordningen, så som vi känner den, håller på att vittra sönder. Nu gäller inte längre avspänning och fredsförhandlingar, globala handelsavtal och samförstånd. Dagens agenda handlar om moderniserade kärnvapen, stängda gränser, sönderbombade städer, växande klimathot, underbemannade socialtjänster och kommuner som stänger sina flyktingförläggningar. Det är inte överraskande att årets första partiledardebatt hade oro som huvudtema och att samma ledmotiv även dominerade Folk och Försvars konferens i Sälen.
Politikernas svar på oron formades också av välkända ledmotiv: ökad tillväxt – mera pengar, militära allianser – mera vapen, stängda gränser, privatiseringar, strukturrationaliseringar och besparingar. Men dessa svar lugnar inte oron. Vi ser att antalet miljardärer öka, att allt större klasskillnader ökar lyxkonsumtionen medan antalet hemlösa växer. Vi ser också att kärnvapnen moderniseras och att de människor som skulle försvaras ligger lemlästade i stridsområdena. Mera pengar och mera vapen har inte gjort oss lugnare.
Är Paulus utsaga om Guds ”tröst” en del av en religiös bubbla eller en fingervisning om hur vår oro verkligen kan stillas? Om Gud ska kunna trösta förutsätter ju det i så fall en tillgänglig Gud i vår verklighet. Men upplysningstraditionen och den analytiska filosofin likviderade gudsbegreppet eftersom vi inte kunde finna vägen till den semantiska referensen av ordet Gud: om Gud är ett irreellt, inbillat föremål, så är vår tro ett ”styckeverk. Men tänk om bubblan istället utgörs av den trånga historistiska, sociologistiska och antropologistiska värld som vårt förnuft skapat åt oss. En ofullbordad världsuppfattning som förutsätter en statisk värld trots att vi lever i en undflyende process.
Tänk om det i den religiösa upplevelsen finns en öppning mot en tillhörighet som människan kan känna att hon är del av. Tänk om det finns en inre mänsklig erfarenhet som får oss att sträcka ut handen och fullborda ett överskridande, ett språng in i det hisnande ännu inte sagda och ännu inte gjorda. Kanske den religiösa upplevelsens verklighet kan ”trösta oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt”.
Vårt förnuft och våra världsbilder förändras i takt med att vår kunskap om världen fördjupas. Men mitt i förändringen av världen finns mottagligheten i oss för de spår som förenar det som drar sig undan med skaparkraften i det nya – den gamla världsbilden med den nya. För att fånga upp detta beständiga mitt i en föränderlig värld, behöver vi kunna fläta samman trons oförutsägbarhet och mysterium med världens mångfald. Vi behöver ta vara på den intuitiva förbindelse mellan det okända och våra världsbilder som den religiösa tron utgör. Vi behöver en grundläggande tilltro, en stödpunkt som inte utgörs av vare sig stelnade religiösa världsbilder, fundamentalisters rationella konstruktioner eller vetenskapliga återvändsgränder. Vi behöver något som motsätter sig varje befäst ”världsuppfattning”. Ett fotfäste i språnget: längtan efter Gud i varje människa.
Bön: Gud möt vår längtan efter dig och trösta vår oro så att vi i kärlek kan trösta var och en av oss som har det svårt. Amen.
(Problem med spam på hemsidan har gjort att det saknas publiceringar från vecka 45 2016 till vecka 2 2017. De finns dock att läsa på hemsidan hos Uppsala missionskyrka/arkiv.)