”…Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud öra?…” Luk 17:11-19

Texten handlar om tio spetälska som blev botade och av dem var det bara en som visade tacksamhet. Min upplevelse är att tacksamhet är en bristvara också i dag. Sverige är ett av världens rikaste länder med sjukvård och utbildning i världsklass och en välfärd som är en förebild för många andra länder. Ändå är det missnöjespartier som har störst framgång. Bland de rika svenskar, som av skattetekniska skäl flyttar till solkusten, blir psykiska problem på grund av ensamhet och frustration allt vanligare. Att rikedom inte ger en fribiljett till lycka är välkänt. Har vi tappat bort något väsentligt när vi format en verklighetsuppfattning med övertro på det kalkylerbara och rationella i tillvaron?

För Jesus handlade nog inte detta om att han moraliserade över bristen på tacksamhet utan det var snarare en omsorg om de där nio som inte fann anledning att relatera sig till en barmhärtig Gud. De som saknade den tillit som föder tacksamhet. Kanske det är denna avsaknad som är en av bakgrundsfaktorerna i vår tids utbredda missnöje. Handlar det om så centrala frågor som ”livets mening” och erfarenheten av att leva i en meningsfylld värld snarare än i ett dött och mekaniskt universum? Är det vårt sätt att använda begreppet ”Gud” som begränsat erfarenheten av den okända verklighet som skapar världen? Har vår oförmåga att leva med en dold Gud skapat associationer till ”en gubbe bland molnen”, något övertydligt som vi kan bejaka eller förkasta?

I brist på en relation till det vi inte kan förvandla till mätbar kunskap, till horisonter av icke-vetande, söker vi en förhöjd livskänsla i olika slags surrogatreligioner. En dröm om att själva kunna administrera en personlig framgångssaga som kan ge oss känslan av att livet är meningsfullt. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där framgång mäts i ekonomisk vinst, är det inte förvånande att det är i relation till dyra ting som vi söker livets mening. Karl Marx kallade det för ”varufetischism”, det som handlar om hur vi skapar relation mellan varandra genom varor. Tingen blir så laddade att de överskrider den rena sinnesuppfattningen av dem och blir bärare av individens självkänsla.

Har vi begränsat vår verklighet till det mätbara och tappat möjligheten att relatera det egna jaget till något utanför jaget, något som sträcker sig bortom de egna kunskapshorisonterna? Är vårt behov av mera kontroll och säkerhet så stort att vi har svårt att erkänna vårt vetandes begränsning? Jag tror att vi, för att förstå världens mångfald, behöver acceptera vårt icke-vetande och förhålla oss ödmjukt till detta. Ett förhållningssätt som också bär med sig en ödmjukhet och respekt för andra traditioner och uppfattningar än den egna. I religionerna ger man tilliten till det okända ett namn som ”Gud”, ”Jahve” eller ”Allahu akbar” (Gud är större). Gudsbegreppen försöker uttrycka det som överskrider människans förstånd och ger henne samtidigt en mening och en riktning i livets rörelse – en anledning att känna tillit och tacksamhet. Denna tacksamhet mot livet förutsätter en verklighet utanför det ena jagets räckvidd, en vilja bortom horisonten för vårt vetande, där en skapande rörelse skänker oss liv.

BÖN: Tack Gud för den skapelse som förser oss med liv och kärlek. Amen.