”…På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna…” Matt 5:13-16
En gång i tidernas begynnelse var ett villkor för den varelse som skulle bli människa, att hon reste sig och började gå upprätt. Vad är det som krävs i dag för motsvarande ”människoblivande”- vad är det som är utmärkande för oss och gör oss till människor? Det är detta ”människoblivande” som Jesus saligprisningar handlar om när han avslutar med att säga att vi är ”salt” och ”ljus”. Jesus sammanfattar sin bergspredikan med att lyfta upp saltet som hindrar förruttnelse och goda gärningar som lyser upp mörkret för dem som förtvivlar – att vara empatisk gör oss till människor. ”Det är inte modernt att vara empatisk för det är inte lönsamt.” säger filmskaparen Roy Andersson beklagande i ett intervjusvar.
Det som gör oss till människor är det vi tycks misslyckas med: Vårt samhällsbygge och våra mellanmänskliga ambitioner. Varför har vi inte placerat människan och det mellanmänskliga ansvaret i centrum av vårt samhällsbygge? I vår människosyn saknas i hög grad empati. Den förhärskande uppfattningen präglas istället av en härledande och reduktiv tankevärld. Härledande för att den tar för givet att människan styrs i huvudsak av sitt genetiska ursprung och reduktiv för att den vill begränsa personens mångsidighet och inre rikedom till schematiskt överskådliga formler. Människan är, i den neoklassiska ekonomiska teorin, en varelse som maximerar sitt individuella egenintresse. Denna tanke har skapat ett samhälle som bygger strukturer som i första hand strävar efter ackumulation av privat kapital.
Det västerländska samhället omfamnar tanken att den enskilda människan är sin egen lyckas smed. Men i den traditionella afrikanska etiken utgör lyckan ett gemensamt alternativ som handlar om självförverkligande för hela samhället. Den afrikanska teologen John Mbitis formulerar det så här: ”Jag är för att vi är, och eftersom vi därför är Jag är”. Detta perspektiv saknas i den kapitalistiska ideologin men återfinns i afrikansk ekokommunaritet och innebär inbördes beroende och fredlig samexistens mellan människor, djur, jorden och växter.
I människlighetens historia är kanske det västerländska perspektivet ett snabbt övergående misstag. När jag ser det västerländska samhällsbygget manifestera sig i våld och imperialism finner jag anledning att reflektera över alternativa samhällsbyggen. I det samhälle vi har konstruerat är det klart lättare lättare för en krokodil att vara helt och värdigt krokodil, än det är för en människa att vara människa.
En människa är i grund och botten inte begriplig om man inte förstår hennes unika egenskap att vara både materia och ande. Med ande menar jag människans dynamiska mittpunkt som bestämmer hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt, hennes förmåga att älska och upprätta relationer till andra, hennes möjlighet att förnimma en annan människa som något unikt. Saliga äro de renhjärtade, ödmjuka, sörjande, barmhärtiga, de som håller fred. Detta är den mellanmänskliga utmaningen för vår tidsålder: att ta ansvar för att sätta människans överlevnad i centrum.
Jag har slutat att längta efter att bli någon – vackra dagar flyger förbi – jag stannar en stund för att räkna dem – hur många dagar har jag kvar att leva? Vad blev det av mitt liv när jag dött: minnet av en människa eller en hög med pengar eller kanske minnet av ett liv som genererat nytt liv?
Bön: Gud giv oss nåd att leva i din kärlek, den kärlek som är utöver oss alla och som försonar alla våra historiska misstag. Amen.