Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.
Klagovisorna 3:22
Veckans reflex
I Klagovisorna varvas en stark förtröstan på en Gud samtidigt som medvetandet om hur fångar förtrampas och lider orätt plågar författaren, Jerusalem har fallit i blodiga strider med Babylonierna och många har förts bort i fångenskap.
Tro och förtröstan är i detta skede något annat än tro och förtröstan på en samling religiösa utsagor. Det sammanhang vi lever i påverkar det vi tror om Gud. Jesus Kristus har förklarat honom för oss säger Johannes. En förklaring som ligger långt bort från våra föreställningar om tro som försanthållande av statiska sanningar och som förvandlar religion till en oföränderlig och hopplöst arkaisk verklighet. Jesus slår inte fast en lära som vi måste omfatta. Hans tro är en tillit i efterföljelse, en väg.
Efterföljelse är inte försök till imitation, men att i tro ta ansvar för mitt liv och ensam möta den samtid som är min. Efterföljelse är att möta samtiden, med dess komplexa blandning av hat och kärlek, med den erfarenhet av Guds närvaro som ryms i mitt innersta och som jag kan erfara när jag går den andre till mötes. Det är i mötet med en annan människa jag kan möta den erfarenhet inom mig som är Gud. Guds närvaro i världen, avslöjad genom Jesus Kristus, öppnar en väg in i förtröstan genom tro. Poängen är att vi aldrig kan gripa denna erfarenhet i sig, utan endast som det spår som den lämnar efter sig i det ögonblick Jesus drar sig tillbaka.
Klagovisorna ställer frågorna om Guds närvaro i lidandet. Mannen som fått lida frågar om det är Guds vrede som skoningslöst skövlar städer och byar? Jesus Kristus ger ett annat svar som placerar Gud i den sargades existens, i den vars ben blev krossade. Där i mötet med den lidande människan möter vi Gud. Här behövs ingen audiens och ingen förberedd öppningsfras, här behövs inte de religiösa institutionernas språk eller några heliga auktoriteter som tror sig sitta inne med den slutgiltiga definitionen av sanningen. Här i mötet avslöjar sig en närvaro, som ett spår av den genom historien fortgående utspridningen av den ursprungliga händelse som utgör Jesus liv. I varje ny tid grips nya människor av detta möte som tar gestalt i ett oöverskådligt antal nya sammanhang och praktiker. Tro är en väg, en praktik, en tillit, ett möte…
”Den som inte förnimmer det hemlighetsfulla, som inte kan förundra sig, ej känna förvåning… hans blick är slocknad.” (Albert Einstein)
Veckans bön
Herre för oss in i din närhet bortom gränsen för vår otillräcklighet, för oss nära det möte som sliter ner oss till en glans, en innerst glänsande kärlek, en delaktighet av dig. Låt vårt liv ingå i din handling.
Amen