…”Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Matt 22:15-22
Veckans reflex
Nu är det skillnad, både i makt och härlighet, mellan Carl XVI Gustaf och den romerske kejsaren. Det är också skillnad i rätten att ”trycka” pengar i den svenska ekonomin jämförd med den romerska ockupationsmakten. Att de svenska mynten bär bilden av en maktlös kung kanske ändå säger något om vår maktlöshet inför finanskapitalismens starka krafter. Vi har inte makt att betygsätta vår kreditvärdighet och därmed ingen självklar rätt att upprätthålla välfärdsstatens omsorger. I en demokrati är det dock ytterst vi själva som har möjlighet att påverka den skatt vi ska betala till välfärdens institutioner och det är vi själva som genom beskattning avstår från en del av det utrymme vi kan ha för privat konsumtion. Kanske kan man säga att vi ska ge skatteverket den skatt det behöver för att upprätthålla välfärden. Då har vi inte tystnat i vår kritiska granskning av de finansiella systemens orättvisor men inte heller glömt Paulus uppmaning att inte stå i skuld till någon, utom i kärlek till varandra.
I ett demokratiskt samhälle är det ofta genom skatten vi förmedlar kärlek till vår nästa. Ett samhälles styrka vilar på invånarnas kroppsliga och psykiska hälsa och vardagslivets kvalité. Ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Att beräkna medelvärden på inkomst och hälsa i ett samhälle och tro att det säger något om dess styrka är lika relevant som att beräkna genomsnittstyrkan i en kedjas länkar. Det spelar ingen roll hur starka de andra länkarna är, när påfrestningarna ökar är det den svagaste länken som avgör om vi förlorar både lasten och kedjan den hängde i. Ojämlikheten hotar det globala samhället hur mycket än den politiska klassen förnekar sambanden mellan kris och orättvisa.
När förändringar i sjukvårdsförsäkringen och A-kasseregler beslutas ska det gå just så snabbt som kravet på skattesänkningar bland de högst uppsatta och mäktiga kräver. Farhågorna att det nya regelverket drabbar de fattigaste hårdast och att några ur medelklassen flyttas ned på ojämlikhetsstegen genom ”oavsiktliga konsekvenser” behöver inte tas med i kalkyler och riskberäkningar. Skadorna betecknas som oväntade och avfärdas som så oviktiga att kostnaderna för att minska denna risk inte är försvarbar.
För de drabbade är det annorlunda, kanske det är den sista ägodelen som de tvingas avyttra när de ska kvalificera sig för försörjningsstöd och den oväntade sjukdomen kan beröva dem rätten till ett värdigt liv. När olyckan är framme är ras och klass de outtalade skiljemärkena för vem som klarar sig och vem som blir kvar i fattigdom. Till dem som inte vill avstå ett utrymme i den privata konsumtionen för att bidra till en gemensam välfärd passar Jesus ord om hycklare väl in. Ni vill själva njuta av välfärdens frukter och känna trygghet inför oväntade sjukdomar men inte dela med er till dem som varit med och byggt vårt gemensamma trygghetssystem. Ge åt välfärden den skatt den behöver och tag emot livets hälsa som en oförtjänt gåva av den som skapar liv.
Bön
Gud hjälp oss att se vårt beroende av varandra som en gåva och att verka för en rättvis fördelning av bröd och arbete åt alla.
Amen.