”… Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 – 24:1-2
Jesus rasar över dubbelmoralen i sin samtid: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem”. Raseriet är riktat mot skriftlärda och fariséer som försummar det viktigaste: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”… ”medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet”. Jesus refererar sedan till profeterna som Gud enligt traditionen sänt för att kritisera orättvisor och bristande jämlikhet i samhället. Men istället för att skapa rättvisa och jämlikhet dödar och stenar makthavarna de kritiska budbärarna. Budskapet är tydligt: om ni inte lyssnar till profeterna kommer ingen annan hjälp heller.
De bibliska berättelsernas perspektiv är kosmologiskt och sammanfattar mänsklighetens verklighet. Ramberättelsen i denna ”världshistoria” handlar om hur Gud genom historien vill skapa en gemenskap mellan människor präglad av ”barmhärtighet, omsorg och rättvisa”. I den gammaltestamentliga berättelsen gestaltas en närvarande Gud genom ett särskilt folks historia och enligt denna berättelse finns det i skapelsen en yttersta mening som bär spåren av en barmhärtig Gud. I Nya Testamentet vidgas berättelsen till att handla om Guds kärlek till alla folk i hela världen. Guds kärlek visas genom att Gud själv blir människa i Jesus Kristus. Men istället för att bejaka tron på en barmhärtig Gud dödar de honom.
Jesus kan, lika lite som profeterna, korrigera orättvisorna genom att utöva makt men kan likt dessa varna för den utveckling som skapar lidande och bryter sönder den mänskliga gemenskapen. ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna men ni vill inte.” Gud är barmhärtig och varnar för en samhällsordning som exkluderar människor till utanförskap och fattigdom. Om människan i denna berättelse inte vill lyssna kan Gud inget göra:“Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”
De sista orden av Jesus kunde vara inledningsorden i en aktuell berättelse om människans kosmologiska historia. Denna berättelse tar sin utgångpunkt i den geologiska tidsskalan som delar in jordens historia i epoker. Stratigraferna, geologer som specialiserar sig på berg- och jordlagren som utgör jordskorpan, överväger nu formellt att lägga till en ny epok i skalan:antropocen. Forskarna har konstaterat att vi nu lämnat den tidigare epoken, holocen, genom den snabbt ökande koldioxidhalten i atmosfären med dominoeffekter över hela jordsystemet. Jordsystemet har genomgått en oåterkallelig förändring.
I de bibliska berättelserna om mänsklighetens historia sammanföll människans och jordens historia, som de skildras i Bibelns Första Mosebok. Det var länge en sanning ända tills geologerna upptäckte att jorden är avsevärt äldre än människorna. Antropocen innebär att människan och planeten på nytt får en sammanfogad historia. Nu är bådas framtid beroende av mänsklighetens handlingar eftersom livet blivit allt mer sårbart för ”naturhändelser” orsakade av mänskligheten. Liksom den bibliska berättelsen innehöll ett löfte om frihet, som var förbundet med profeternas maning om anpassning till Guds vilja, så är den nya berättelsen förbunden med klimatforskarnas maning om anpassning till antropocen. För första gången i planetens historia är det inte enbart naturlagar som spelar roll utan också den mänskliga viljan till anpassning. Nu är fortsatt liv på planeten beroende av en enad mänsklighets vilja. ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”
Profeterna har talat och nu återstår att lyssna till ”jordens skrik”, för att låna påve Franciskus bild, och sluta hoppas på en lösning utifrån. Nu är tid för mänskligheten, som vi alla utgör en del av, att retirera och praktisera ödmjukhet i förhållande till skaparens profetiska tilltal. Vi befinner oss som människor på tröskeln mellan två geologiskas epoker – den ena alstrad av naturen för att ge henne möjlighet att blomstra och den andra, präglad av människan själv, som hotar att utplåna civilisationen. Om vi fortsätter leva som hittills väljer vi förnekelsens och den medvetna ansvarslöshetens väg. Vi måste ödmjukt inse att vi inte kan kan underkuva jorden med vare sig teknologisk eller ekonomisk makt utan istället söka en ny ordning i harmoni med varandra och den värld Gud skapat där”rättvisa, barmhärtighet och trohet”råder.
BÖN: Gud, tillkomme ditt rike! Amen.