Arne Carlsson

”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade till han hittar det?” Luk: 15:1-7

Jesus ville vidga och fördjupa det judiska uppdraget från Gud inför de skriftlärda. Han gjorde detta genom att berätta några liknelser som alla handlade om de utvalda och de förlorade. Det blir stor glädje i himlen när det som var förlorat blir återfunnet. Han berättar om ett förlorat får som förirrar sig utanför flocken, det förlorade myntet och den förlorade sonen som slösade bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. I vår tradition har tolkningarna kommit att beskriva glädjen över syndare som återvänder till en personlig tro på Jesus. Men kanske vi kan tillåta oss tänka att det kan finns flera, ibland motstridiga, tolkningar av de bibliska texterna och låta dem vara en typ av midrash i judisk mening, där vi kan söka efter flera tänkbara innebörder.

Jesus talar ju faktiskt till ett folk som uppfattade sig som de ”utvalda”, Guds Israel. Tanken på ett folks särskilda utvaldhet kan uppfattas som problematisk om den omfattar tankar på en exklusiv utvaldhet. Men i profetskrifterna deklareras gång efter gång hur utvaldheten inte innebär exklusivitet utan ett ansvar. Texterna om utvaldhet beskriver hur Gud handlar genom ett utvalt folk i omsorg om hela mänskligheten. De var ett förtryckt och utsatt folk som utlovades upprättelse. ”Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.” relationen mellan Gud och denna folkspillra på flykt genom öknen är ett kärleksförhållande. Den judiske filosofen Emmanuel Lévinas beskriver det som ett kärleksavtal med genuin ömsesidighet. Profeten Jeremia deklarerar Guds avsikt med orden ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan...” Det är när detta folk sviker sin del av ömsesidigheten och inte följer den lag som är skriven i deras hjärtan som Gud sörjer det som är förlorat.

Kan den förlorade sonens slösande med sin förmögenhet, utvaldhetens arv, beskrivas mer outhärdligt än det som sker i Gaza? I den hebreiska bibeln, i synnerhet Moseböckerna och profetlitteraturen, beskrivs utvaldheten i termer av att Israel ska vara ett tecken för de andra folken. De har kallats för att gestalta en gemenskap som vittnar om Guds vishet, rättfärdighet och gästfrihet mot främlingen. ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd”. De utvalda skulle vara ett föredöme för andra folk. Gud bryr sig om hela mänskligheten. Det är detta Jesus liknelser handlar om och Paulus beskriver med orden: ”Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron.” Det är detta som den stora glädjen  handlar om. I Kristus får den lag som skrivits i våra hjärtan giltighet och Förbundet med ett folk utvidgas bortom etniska och territoriella gränser till att gälla alla folk.

Den förlorade sonens kapital, som skiljer Israel från andra folk, var utvaldheten. Den innebar  bland annat ett strikt förbud mot varje form av  ekonomisk exploatering av dem som hamnat i samhällets marginal och att skydda främlingen, den faderlöse och änkan. I det Israel vi ser i dag har de bibliska dragen av rättfärdighet och omsorg förbytts till ett cyniskt maktspel. Israel fullföljer den katastrof som påbörjades med Balfourdeklarationen och som växte fram som Nakba ur en mylla av kolonialism, antisemitism och nationalism. Skulden för antisemitism och kolonialism vilar på oss alla utanför den judiska gemenskapen, det är vårt ansvar att fördriva dem ur mänsklighetens politiska kulturliv. Vårt ansvar är också att stödja en försonings- och fredsprocess som tar sin utgångspunkt i erkännande och hågkomst av det parterna i den Palestinska konflikten har blivit utsatta för. Detta formulerades tydligt av den judiska representanten i Missionskyrkans Nakbagudstjänst, Rebecca Storfors Weisberg : ”Vi har alltid funnits, och vi blir allt fler, som verkar för upprättelse för det palestinska folket och en rättvis fred, som säger stopp för den pågående Nakban! Som säger att detta är inte i vårt namn. Vi vill bygga broar och riva murar. För fred och frihet, människorätt och demokrati – för alla mellan havet och floden.”  

Bön: Gud låt det bli en glädjens dag i himmelriket när den fred som gått förlorad i det heliga landet återfinns och din försoning får läka våra hårda hjärtan. Amen!

Bibelmeditation vecka 20 2024 Pingstdagen

”…Men hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er….” Joh 14:25-29

Jag undrar hur vi ska känna igen ”hjälparen” som skall lära oss allt. Det är ju inte så ovanligt att härskare av olika slag påstår sig ha kontakt med en hjälpare, det gudomliga. Putin går i kyrkan och lierar sig med patriarken Kirill av Moskva för att hans verksamhet ska få gudomlig sanktion. Det gör ju Trump också när han lierar sig med megakyrkornas karismatiska ledare som har stort inflytande och generar makt till de allierade. Men om detta har med sanning att göra är jag tveksam till, snarare verkar det vara försök att dölja sanningen om härskarnas verkliga avsikter. 

Jag tror snarare att hjälparen, sanningens ande, kan vägleda oss genom vårt eget medvetande också när diktatorerna fördunklar sanningen bakom murar av ”fake news”. Jesus kallar hjälparen för ”Sanningens ande”. Sanning är en lika komplicerad företeelse som ”medvetande” men också lika nödvändig för mänskligt liv. Vi har ju lite svårt att tala om medvetandet och själen eftersom vi inte kan lokalisera dem i biologiska organ. Filosofen Descartes ansåg att själen var immateriell och stod i förbindelse med det kroppsliga genom tallkottkörteln. Men nu vet man att även om tallkottkörteln skadas så fungerar medvetandet lika fullt. Man kan fråga sig om själen verkligen lyder under fysikaliska lagar som bestämmer hur celler och molekyler interagerar. Det är lätt att beskriva mekanismer för hur vi sammanställer information, upplevelser och minnen – det kan till och med AI göra. Men utifrån detta kan vi inte dra slutsatsen att AI har ett medvetande. Det svåra är att förstå hur upplevelserna skapas. Varför tycker vi att påskliljorna är vackra, varför tycker en modern människa om Bachs musik och varför beundrar vi Claude Monets vallmomålningar? Vad är egentligen medvetande? Det gäckar vetenskapen på samma sätt som karaktären av en konstupplevelse är svårförklarad. Vi kanske ska nöja oss med att medvetande och sanning finns, och i dessa delar av mänsklig erfarenhet möter oss Gud/hjälparen som visar oss vad sanning är.

Jag tror att de stora demonstrationer och den upprördhet som människor runt om i världen riktar mot kriget i Gaza och Ukraina kan ha med sanningens ande att göra. Alla dimridåer som läggs ut för att hindra vårt engagemang förstärker bara reaktionerna och mänskors beslutsamhet att försöka få krigen att avslutas. Vi har sett det förr i relation till apartheid i Sydafrika och Vietnamkriget. Finns det i djupet av mänskligheten ett samvete som har med sanningens ande att göra? Kanske vi kan hoppas på att detta samvete och vilja till sanning kommer att reagera med protester i folkdjupet också inför klimatförändringarna och inför den kapprustning som för närvarande pågår. Kapprustningen tillsammans med klimatförnekelsen leder till ett katastrofscenario. Kan mänskligheten samla ihop sig och skapa en framtid och en gemensam överlevnad i fred nu när vi står inför hotet av ett planetärt nödläge?

Bön. Gud låt sanningens ande påminna oss om allt vi genom  Jesus liv har lärt oss om kärlek och sanning och giv oss nåd att leva i din efterföljd. Amen

” ´Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den här änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande….Där hör ni vad en orättfärdig domare säger: Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? …” Luk 18:1-8

Här har vi en makthavare som inte fruktade Gud och inte heller brydde sig om människor. Sådana makthavare finns det gott om i många av historiens epoker. Jag tror inte att innebörden i denna berättelse som Jesus använder ska tolkas som att Gud är lik den vresige domaren .Utan jag tror att Jesus kritiserar maktutövandet hos den domare som krävde tjat för att skipa rättvisa åt en utsatt kvinna. Som kontrast mot domaren beskriver han hur Gud handlar. 

Gud verkar inte i världen för att vi ber om det, utan för att Gud är Gud . Vår bön syftar inte till att styra Guds handlingar utan till att släppa in Gud i vår existens. Gud vill komma in i sin värld, men genom oss människor. Detta är vår existens mysterium och människosläktets övermänskliga möjlighet.  Vi ska be sådana böner som öppnar oss och världen för gudomlig närvaro.

Rabbi Mendel från Kozk överraskade en gång några lärda män med frågan: ”Var bor Gud?” De skrattade och svarade ”– Så ni talar. Världen är ju full av hans härlighet.” Men han besvarade då sin egen fråga: ” – Gud bor där han blir insläppt.” ”Att alltid be och inte ge upp,”

är att släppa in Gud i världen.  Det är en nåd att Gud verkar i världen genom människor.

Världen är full av maktfullkomliga härskare som likt domaren inte bryr sig om varken Gud eller människor utan fyller sin existens med nationalistiska eller imperialistiska maktdrömmar. Det kan vara en Putin, en Trump eller en Netanyahu, som av några människor betraktas som härskare av Guds nåde. Imperiernas makthavare vill ofta framstå som Guds utsända och historiens herrar. ”Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér…..men du gick hela tiden längre ner.” Det är i kontrast till dessa militära eller ekonomiska makthavare som Jesus visar oss den väg där Guds närvaro genomlyser vår existens med frihet. Att leva i bön är att släppa in Gud i den omgivning som är välbekant för mig, den som möter mig varje dag och som varje dag kräver något av mig. Det är där jag lever som det gudomliga kan lysa igenom. 

När upplysningens världsbild dominerade tankevärlden formulerades en tro på naturlagar som bestämde allt liv. Där fanns det inte utrymme för Guds handlingar annat än de som tolkades som ”mirakel” och utgjorde brott mot naturens lagar. Men nu när kvantfysik och strängteori har ifrågasatt den rådande mekaniska världsbilden finns en öppning mot en mer komplex verklighet. Teologins bilder och vetenskapsteorins sökande efter förklaringsmodeller fördjupar vår världsbild så att sambandet mellan orsak och verkan öppnar för nya tolkningar. Guds kraft som verkande orsak kan inte uteslutas. Genom att ”Ropa till honom dag och natt” kan vi släppa in hans verkande kraft i våra liv. Tro mot bättre vetande och eskapism kan ersättas av den tillit som inte förnekar vår tid på jorden som det verkliga livet. 

Bön: Gud öppna våra sinnen och kom till våra liv med din nåd och verkande kraft.  Amen

”Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att han var Herren…” 

Joh 21:1-14

Enligt Johannes var detta tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han dött på korset. Första gången var när Maria från Magdala stod och grät utanför graven och trodde att hon pratade med trädgårdsmästaren. Men sedan kände hon igen Jesus när han tilltalade henne med hennes namn ”– Maria”.Hon svarade ”– Rabbouni”, och Jesus sa: ”– Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader…” Det andra tillfället var när lärjungarna var samlade, även Tomas han som tvivlat på uppståndelsen. Jesus kom då in trots att dörrarna var reglade och sa ”– Frid åt er alla” och till Tomas”– Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro.” Också de andra tre evangelisterna har liknande berättelser om mötet med den uppståndne Jesus.

Jag kan inte låta bli att undra vad det var för slags erfarenhet lärjungarna och Maria återberättade. Jag har några gånger i mitt liv suttit hos en döende människa och sett den döda kroppen ligga kvar sedan livet lämnat den. Kvar fanns då bara död materia och en slocknad blick – något hade lämnat kroppen och personen var inte kvar. Hur var Jesus uppståndelse i förhållande till kroppen, hade livet verkligen återvänt till hans kropp eller var uppståndelsen en annan sorts förvandling? Jesus sa ju till Maria ”Rör inte vid mig” och han gick in till lärjungarna trots att dörren var reglad. Våra frågor kanske är ett resultat av vår materialistiska människosyn. Och lärjungarnas erfarenhet av Jesus uppståndelse kan kanske lära oss något utöver våra omedelbara erfarenheter av vad det är att vara människa.

Jesus var människa, precis som vi är människor. Det finns inget annat sätt att förstå vad det är att vara människa än att låta våra erfarenheter avteckna sig mot all annan välkänd verklighet. En andlig upplevelse utan mänsklig närvaro vet vi inget om – allt andligt vi känner till har sin realitet hos människor. Men att vara människa skiljer sig från det naturgivna genom vår förmåga att upprätta distans och att träda i relation, att ha erfarenheter utöver den fysiska naturen. Vi kan ha distans till det givna och relation till det okända. Alla människor existerar i en värld som är en förening av det som är välkänt och det som är okänt. I en religiös upplevelse av världen kan jag som betraktare sträcka mig ut över den fysiska räckvidden. Människan kan erfara gränsen för den värld som är hennes livsrum, den hon inte förmår ta sig fram till men ändå anar. För mig är erfarenheten av bön ett sådant livsrum i vilket jag själv är närvarande med hela min person samtidigt som jag ingår i en relation med det ännu okända. Det gör världen hel och enhetlig för mej och är kanske början till ett liv efter döden. Detta är det egenartade med att vara människa – jag är ett ur världen framsprunget väsen som kan upprätta en relation till Gud – den relation som gör människan till människa.

Bön: Tack Gud för att du lät Jesus göra oss medvetna om vår rika värld och i ögonblick av nåd lät oss erfara en enhet bortom de tillfälliga motsägelserna. Amen.

…Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matteus 21: 1-11Detta är en central händelse i Jesus liv som återberättas i alla evangelierna. Matteus, som riktade sig speciellt till de judekristna församlingarna, förstärker förbindelserna med Gamla Testamentet och den judiska Tanak genom att tillföra ett citat från profeten Sakarja.

I vår tid när många missförstånd om den judiska religionens innehåll florerar och när antisemitismen brer ut sig på nytt är det viktigt för oss i den kristna traditionen att vi påminns om våra gemensamma rötter. Denna samhörighet förändrar inte det judiska folkets utvaldhet genom historien, men den knyter den kristna tolkningen av Jesus som Messias ännu mer till den judiska. Det var först hundratals år efter Jesus död, under kejsar Konstantins era, som den kristna traditionen utvecklade en egen identitet i motsats till den judiska.

 Därför citerar Matteus med särskild noggrannhet Jesus ord från profeten Sakarja om den kommande Messias. Detta citat visar att Jesus själv såg sig som Messias i den judiska traditionen och han kunde de profetiska texterna: ”I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” 

De texter som Jesus anknöt till var säkert allmängods i den judiska traditionen. Längtan efter en fredlig tid var lika stark då som nu. Gensvaret från de människor som rörde sig runt porten till Jerusalem när Jesus red in på en åsna, kan ses som en bekräftelse på hur han uppfattades av dem: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” De stämde upp i en av de psalmer om Messias som brukade sjungas under påskhögtiden, de så kallade Hallelpsalmerna. Denna händelse med sina associationer till den judiska påsken knyter samman Jesus liv med judarnas längtan efter Messias. 

Längtan efter fred och rättvisa är en gemensam klangbotten i såväl judiska som kristna traditioner – men också i den muslimska världen. Följande aktuella citat med välgångsönskan uttrycker en fredslängtan mellan muslimer: ”Ramadan Kareem till våra älskade muslimer i Palestina och runt om i världen. Ramadan utan krig, svält, belägring, etnisk rensning och apartheid…” Det är en hälsning inför Ramadan från en muslim till en trosfrände. Kanske finns det i det mänskliga väsendet en ursprunglig disposition av vilja till fred och rättvisa som återspeglas i de stora religionernas texter.

Människan är nog disponerad att vara en skapelse med obetingat universella värden som har företräde framför andra tidsbestämda värden. Kanske var denna händelse, när Jesus red in genom stadsporten, ett av de ögonblick då det för honom var förunnat att inse sin kallelse som Messias?  Denna kallelse som innebar ett sådant universellt värde. Han ber därför lärjungarna att hämta en ung åsnehingst för att avslöja sitt ärende som Messias och förkunna fred för folken. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”.Bön: Gud, förlåt oss för alla militärallianser, vapenexporter, missiler, dödliga robotsystem och granatgevär. Lär oss att följa den som kommer ridande på en åsna och som verkar för fred, rättvisa och nedrustning i världen. Amen

För Veckans bibelmeditation svarar Uppsala missionsförsamling genom pastor Arne Carlsson. Vinjetten är ett utsnitt ur Olof Hellströms fondrelief Att födas på nytt i Uppsala missionskyrka. Veckans bibelmeditation arkiveras regelbundet och finns att läsa HÄR.

”En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: `Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?´ Jesus sade: ´Låt folket slå sig ner.´ Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män.´” Joh 6: 1-15

De bibliska berättelserna har ju formats i en judisk miljö och är därför fulla av judiska innebörder som ibland kan vara svåra att upptäcka. Det är ungefär som att emojis har  betydelser för yngre generationer som vi äldre har svårt att upptäcka. 

I de fyra evangelierna förekommer två berättelser där Jesus gör vad vi brukar kalla för ett ”brödunder” – några korgar bröd räcker till att utspisa en väldig massa människor. De judiska berättelserna innehåller detaljer med olika innebörd. Bröd som bild för inkarnation och livsuppehållande kraft har funnits alltsedan profeten Elisha på 800-talet f Kr gjorde ett liknande under med några kornbröd som räckte åt hundra svältande män. 

Johannes berättar om en händelse där 5000 människor utspisas. Denna berättelse har en judisk innebörd där siffran 5 står för nåd. Jesus, som är livets bröd, kommer med nåd först och främst till det judiska folket för att mätta deras hunger. Den hunger som finns hos de tolv stammarna i Israel representeras av de tolv korgar bröd som blev över. Korgen som omnämns är en mindre korg som brukade användas på resor och detta kan ju associeras med den historiska vandringen genom Sinai.

Markus berättar i sitt evangelium både om detta brödunder men också om ett annat med 4000 deltagare som sker på icke-judisk mark och är riktat till hela jordens folk. Där används siffran 4 som kan associeras med de fyra väderstrecken – en symbol för hela jorden. Sju korgar bröd blev över, där siffran sju står för fulländning. Före detta andra brödunder skedde ett annat av Jesus under där han hjälpte en icke-judisk kvinna och därmed visade att Gud ser till alla människors behov. Detta kan tolkas som fulländning och har en innebörd utöver själva händelsen. Berättelsen gäller ”alla folk”: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…”. 

Genom den judiska traditionens fördolda tecken avslöjas alltså något som ger de båda brödundren olika innehåll. Vi behöver förstå den judiska traditionen för att upptäcka berättelsernas djupa innebörd av Gud, av människa och relationen mellan dem. I takt med att den kristna tron har individualiserats i vår moderna tid, inte minst i de mirakelinriktade megakyrkorna i USA, kan den sociala dimensionen av den kristna frälsningen försvinna ur blickpunkten. Denna individualisering innebär att den sociala ”kroppen” försvinner och det kan bidra till att den kristna traditionen uppfattas som andlig och kroppslös. Istället för att ”kroppen” står i relation till andra människor och till det gudomliga har den blivit intressant mest för biologiska och medicinska undersökningar. Också i förhållande till nattvarden har innebörden som gemenskapsmåltid ibland försvunnit och blivit en fromhetsövning för den individualiserade och okroppsliga tron. Men brödet i nattvarden är fortfarande bröd som materia och Kristi kropp.

Den katolske teologen de Lubac har pläderat för att ”frälsningen är social, inte en privat historia mellan Gud och själen som den i modern tid kommit att bli.” Jag är rädd för att den kristna tron som ett kollektivt fenomen håller på att brytas sönder. Guds inkarnation i historien gestaltad genom kyrkans kropp i nattvarden förlorar då sin innebörd. Men genom nattvarden kan brödundret förvandlas till den gemenskap som förenar mänskligheten. Vi människor är kallade att vara ett pilgrimsfolk på vandring mot en enad mänsklighet. Att bli kristen innebär inte att svara på frågor om Guds existens utan att forma en gemenskap som får brödet att räcka till alla människor – alla folk.

Bön: Tack Gud för att du genom din närvaro vill föra oss samman till en enda mänsklighet. Amen.

Matt 15:21-28

”…Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk. Men hon kom och föll ner för honom och sade: `Herre hjälp mig. `Han svarade `Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna` `Nej herre, sade hon, `men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.`…”

Här ekar det av en historisk kontext, ett eko som rullar in över Palestina än i dag och vållar ett outhärdligt krig som nu kan beskrivas som ett folkmord. Under flera hundra år före Jesus liv hade olika folkgrupper levt i området. Gränsdragningarna utgjordes av den makt som olika kungar eller härskare utövade och människor rörde sig sannolikt ganska obehindrat mellan olika riken. I dagens text återspeglas en rivalitet mellan olika folkgrupper som kan vara minnet av forna stridigheter. Texten beskriver hur en kananeisk kvinna sökte hjälp av Jesus som var jude. Hon representerade en folkgrupp som levat där tidigare. 

Av den beskrivna ordväxlingen mellan Jesus och kvinnan förstår vi hur rivaliteten mellan folkgrupper kan leva kvar i århundraden efter krigen. Men vad som också återspeglas är hur Jesus, trots att han uttrycker sig som en person med sin tids främlingsförakt, sätter sig över detta och hjälper kvinnan. Jesus var nog medveten om de villkor som var förbundna med att leva i det utlovade landet: ”En och samma lag skall gälla för er, såväl för främlingen som för den infödde”. För honom fanns visionen av Guds rike där etniska och geografiska gränser spelat ut sin roll. Där Guds barmhärtighet råder ska vi förenas över alla gränser till en enda mänsklighet. 

Konflikt och längtan efter försoning har varit en del av Israels historia alltsedan berättelsen om konflikten och försoningen mellan Isaks söner Jakob och Esau. Vid denna försoning nämns namnet Israel för första gången. Det är förpliktigande för staten Israel att åberopa biblisk historia när man tar detta namn. Dagens Israel motiverar sin existens utifrån den bibliska berättelsen om löftet från Jahve om att leva i det som var Kanaans land. Men de har då också förbundit sig att följa de villkor som den bibliska berättelsen ålägger dem. 

Därför måste Israel upphöra med ockupationen och den etniska rensning som pågår på Västbanken och Gaza. Den nationalism som i dag förgiftar både de israeliska och palestinska folken är helt främmande för den bibliska berättelsen. Där har Israel uppgiften att vara ett tecken för de andra folken genom sitt förhållande till främlingen, änkan och de faderlösa. En enande gemenskap som vittnar om Guds vishet och rättfärdighet.

Det saknas inte heller alternativ till den Israeliska krigspolitiken i den judiska traditionen. Redan innan den israeliska staten bildades i Palestina varnade många judar för konsekvenserna i förhållande till palestinierna. Den judiske rabbinen i Stockholm under andra världskriget, Marcus Ehrenpreis, var en av dem. Han tecknade, med inspiration från profeten Esra, en bild av judendomen som en religion i diaspora: ”Israel utan kung, utan stat, utan tempel även, som sammanhålls allenast av sin lära, av sin Heliga Skrift: ej ett folk bland folken, utan något egenartat och nytt som aldrig har funnits..” För många judar i diasporan är nog detta det enda alternativet.

Den israeliska statens uppkomst handlar dock inte enbart om Guds löften i Gamla testamentet utan också om den moderna kulturens rasistiska antisemitism. Antisemitism och nationalism är två grundpelare i orsakerna till staten Israels bildande. För antisemitismens historia har vi alla ett ansvar, inte minst som kristna då det både i ersättningsteologin (den teologi som menar att kristendomen ersätter judendomen) och hos betydande teologer som Luther förekommer antisemitiska inslag. Det är vår uppgift att göra Sverige till ett gott hemland att leva i för judar såväl som för muslimer och kristna. Förutsatt att vi framgångsrikt kan bekämpa antisemitismen i vår kultur finns det alternativa försoningsprojekt. Geneveinitiativet i Ramallah är ett av dem. En av deltagarna i detta projekt är den israeliska brigadgeneralen Shlomo Brom som efter massakern den 7 oktober säger : ”Israel har två vägar att gå: antingen en tvåstatslösning eller en stat med lika rättigheter för alla invånare…”

Bön: Gud ge oss mod att utrota antisemitismen och ge det judiska folket mod att leva i fred med palestinier som ett tecken på din försoning. Amen.

”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.” Luk 18:31-41

Vad var det lärjungarna inte begrep? Jesus hade gjort en sammanfattning av sin livsuppgift och hänvisade till vad profeterna hade sagt om människosonens öde, hans lidande, död och uppståndelse. Av detta begrep lärjungarna ingenting, de såg upp till en person som sa sig vara utsänd av Gud och hade drag av Messias, den som skulle komma som befriare, men som nu antydde att han skulle bli hånad och dödad. ”Vad han menade var fördolt för dem…”

Det var lika svårt för lärjungarna att förstå vad Jesus menade som det är för oss i vår tid att förstå människan Jesus. Vi läser texterna om honom med vår tids mytologiska glasögon och tolkar hans livsgestaltning genom våra utmaningar och tillkortakommanden. Vi kan ibland känna oss som ensamma varelser i en utsatt värld, utlämnade åt en kosmisk och social hemlöshet och bärare av världsångest och livsångest. Naturen kan då upplevas som ett oändligt och lagbundet mysterium utan mening där vi människor lever utlämnade åt varandra i ett hotfullt främlingskap. Då är det lätt att göra Jesus till en flyktväg undan existensens villkor och utmaningar. För andra blir individualismen en flyktväg eftersom den  väsentligen handlar om personens förhållande till sig själv. I besvikelsen över individualismen kan den moderna människan se kollektivismen som en annan möjlig flyktväg, men denna uppmärksammar inte den enskilda människans ensamhet utan fokuserar på samhället. Religion, individualism och kollektivism kan alla ge möjliga flyktvägar för den moderna människans existentiella dilemma. 

Mot dessa flyktvägar ställer Jesus en fjärde väg, den som inte lärjungarna begrep och som även vi har svårt att förstå. Den går från vår ensamhet in i relation till den Gud som vi möter i vår nästa och den kan skapa en enad mänsklighet. Relationen till den andre i kärlek och igenkännande är vägen till den mänsklighet som utgör Guds mångfald av relationer. 

I nobelpristagarens Jon Fosses texter skildras människans existens som en parentes i ett större mer oåtkomligt men ändå nära sammanhang. På samma sätt som hos Kirkegaard blir ögonblicket en del av evigheten, utan början och utan slut. Nuet existerar inte som ett avgränsat fenomen, det finns hela tiden i ett större sammanhang som ett löfte om befrielse ur döden mitt i livet. Jag kan lämna flyktvägarna och ingå i en aktiv beredskap att uppgå i Guds eviga nu, som en fundamental frihet. Med Fosses ord: i ”avskildhet”……”Därbakom är ingenting / och så ljuset”. Med mäster Eckhards ord ”Den som vill höra Guds ord måste helt ha lämnat sig själv.”. Eller med Jesus ord: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta…själ…förstånd och av hela din kraft. Du ska älska din nästa som dig själv…”

Det finns ett samband mellan lärjungarnas oförmåga att förstå Jesus och den blinde man som Jesus hjälpte så att han kunde se.  Inom mystiken är mörker och blindhet inte ett hinder utan förutsättningarna för den som ska se ljuset, den som är blind måste inse vad det är han inte ser. ”Ljuset som Gud är, det lyser i mörkret. Gud är det verkliga ljuset; den som ska se det måste vara blind…”  (Mäster Eckhard)

Tillsammans med den blinde som Jesus återgav synen ber vi: ”Herre gör så att jag kan se igen.” Gud hjälp oss att se dig genom vår nästa och din närvaro bortom det fördolda. Amen

”När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.” Luk 2:21

När jag skriver detta ligger de mjuka snödrivorna tjockt över grenar och barrträd. Naturen har skapat ett otroligt scenario i det fridfulla landskapet. Utanför all mänsklig kontroll eller initiativ faller oräkneliga snöflingor och ordnar sig i ett skimrande landskap som döljer kalhyggets sår. Jag fylls av en andäktig förundran och tänker att så fungerar nåd – utan all egen förtjänst och kontroll förvandlas det söndertrasade till en helad skönhet. Det som var nådens år 2023 blev ett trasigt och totalitärt år av lidande och sorg med försvårade klimatproblem. Men nu öppnar vi händerna för att ta emot ett nådens år 2024, ännu oformat och med alla möjligheter öppna.

Nåd betyder för mig något givet, en källåder av friskt liv – det som Jesus avser när han citerar Jesaja: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga…och predika ett nådens år från Herren”. Nåden är en möjlighet att låta det hända som vi inte kan göra av egen förmåga men får följa med i. Vi söker efter ord och åtbörder som hjälplinor, för under den kontrollerade samhällsutvecklingen öppnar sig framtidens skrämmande djup; politiska hatprojekt, människors ansvarslösa förtal i sociala medier och de auktoritära tyrannernas önskan att dominera världen. Finns det några hjälplinor, någon nåd för oss som vill leva i kärlek med en smula vardaglig omsorg som dagligt bröd?

Kan vi börja vårt nya år i ”Jesu namn” som temat för dagen inbjuder oss till? Namnet Jesus härstammar från namnet Josua som är sammansatt av Jahve, som är Guds namn och Hosea som betyder ”en som räddar, frälser”. Finns det en Gud som hjälper, ett hopp där mörker råder? I djupet av vår materiella värld rör sig nåden som en grund för allt liv, en Gudsnärvaro som vill oss väl. Men i den moderna människans världsbild härskar en konstruerad dikotomi, antingen är världen materiell och utan nåd eller också är den andlig utan att beakta existensens materialitet. Frälsningen väntar då i en annan värld än vår. Men tänk om det finns en annan verklighet än den som ryms i den moderna människans världsbild: En nådens värld som omsluter all materiell mångfald och inkarnerar Gud i mänsklig gestalt mitt i materiens skapande händelser. Jesus – Gud som räddar oss i materiens djup.

Birgitta Trotzig skriver i sin bok Ordgränser: ”Det finns ju alltjämt osedda vrår – universums baksida, det av blick och språk icke-vidrörda i det inte kända, inte förnumna, inte uttalades utmarker.” Där väntar ett nådens år som mer och mer utgår från den andre. Vi vet ingenting om de andra människorna, och vi vet heller ingenting om Gud – vi är hänvisade till att älska genom tro‚ genom mörker. Där kan vi börja luta oss mot nåden, det givna. Från början djupast i känslans inre, i kroppens djupaste förnimmelse och sedan mer och mer i livskampen, det nödvändiga livets kamp för överlevnad. Där kan vi öppna våra händer och låta dem fyllas av Guds närvaro. Liv av liv, kraft av kraft, ljus av ljus inom. Ett nådens år 2024 från Herren.

Bön: Tack Gud för att du genom Jesus visat oss nådens möjlighet till liv och kärlek. Amen

”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar  härskare från sina troner, och han upphöjer de ringa.” Luk 1: 46-55

Maria brister ut i lovsång inför Gud när hon är på besök hos sina äldre släktingar Elisabeth och Sakarias. Det var lite oväntat att hon skulle vara gravid, hur kunde det vara så hade hon tidigare kommenterat ängeln Gabriels besked. Men rent biologiskt var det lika oväntat att Elisabeth som var gammal också skulle vara gravid. Men djupare än vår biologiska kunskap sträcker sig Guds kunskap om vad som är möjligt. Vårt sätt att förstå kausala samband är påverkade av vår världsbild. Men våra standardteorier om kausalitet, med rötterna i upplysningstiden, har sina uppenbara brister. 

Det bedrivs en hel del forskning för att bredda vår förståelse av orsakssamband. Professor och jesuitpater Ulf Jonsson har berättat om denna forskning i sin bok om dispositionalism. Vi behöver inte förstå alla dessa sammanhang för att förundras över skönheten i Marias lovsång. Men kanske en breddad kunskap om orsak och verkan kan göra oss lite mer ödmjuka med förhastade slutsatser om vad som är möjligt för Gud i den fysiska världen. I texten om mötet mellan Maria och Elisabeth berättas det att Gud låtit dem båda bli gravida och oväntat se fram mot att få föda var sitt barn. När Maria brister ut i en lovsång, så är det en lovsång till universums skapare och möjligheternas Herre.

Guds ingripande i historien sker ofta över längre tidsperioder än vad vårt individualistiska tidsperspektiv rymmer. ”Hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa…” När man är omsluten av en tidsperiod och en heltäckande samtidskultur är det svårt att se den förändringsprocess vi är en del av. Vi saknar ju ett perspektiv utifrån på vår egen epok. Kanske vi gör samma felslut i våra antaganden som Francis Fukuyama (1992) gjorde när han proklamerade historiens slut och att inga nya ekonomiska modeller skulle följa på den rådande kapitalismens. Men den kapitalism han avsåg var själv en del av en förändringsprocess. I Marx 1800-tals teori var mervärde kopplat till en vara i en nationalistisk kontext. Men i dagens finanskapitalistiska ekonomi har den ekonomiska makten infiltrerat alla mänskliga relationer i en global monopolkapitalism bortom nationens gränser och varors värde.  När guldmyntfoten togs bort flyttades makten från mervärdesproduktion och demokrati till finanskapitalet. I denna förändringsprocess har mänskligheten fångats i den globala teknologiska och ekonomiska ordning hon byggt till skydd mot naturens ordning och istället blivit ett hot mot denna ordning. 

Vi behöver en ny tro på att det oväntade, livet självt, innehåller omistliga värden av hopp. Vi behöver kunna bryta den känsla av främlingskap, maktlöshet och identitetsförlust som uppstått. Denna alienation har fjärmat människan från naturen och det oväntade. Istället för tillväxt och ekonomisk expansion behöver vi kunna tro på återväxt och fördelning. Vi behöver en världsbild med rum för det oväntade och en Gud som mättar de hungriga med sina gåvor och skickar bort de som ackumulerat kapital. En ordning där den politiska och ekonomiska makt som bundet livets processer i dödshotande hat och krig frigörs till nyskapande social ingenjörskonst och kärleksfull mångfald. 

Bön: ”Min själ prisar Herrens storhet som störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa”. Amen.