…Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den … ?
Job 38:1-11
Reflektion
Omkring dig
Vecklas dagen ut
Som om den
Börjar i dig
Så faller diktraderna i Eva Ribich lilla ögonblicksdikt. En dag som en blommande rörelse, en blommande rörelse som en del i skapandets hemlighetsfulla tillblivelse. Som om den börjar i dig, du som en del av skapelsen, du som ett liv i sig självt meningsfullt.
Du är inte meningsfull för vad du gör utan för vad du är. Här ekar mönstret från Jesu tal om liljorna på marken. När liljorna, liksom fåglarna, kan undervisa människor om sorglöshet, innebär det inte att liljor och fåglar reduceras till tomma tecken, vilkas enda betydelse ligger i att peka på något annat. En lilja är i sig själv meningsfull och en fågel är i sig själv meningsfull – just därför kan de demonstrera för människan, att hon själv har värde, just därför kan de bringa henne ut ur oron. Just därför kan människan vila i sin egen mening, som om dagen börjar i henne. Vem spände mätsnöret?Ansvaret vilar i skaparens hand.
Ibland behöver vi förlänga perspektivet för att stå ut med tillfälligheternas meningslöshet, påminnas om blomningsdagens skönhet när vardagens vissna kronblad faller över synranden och medielandskapet förmörkas av drevkarlarnas tristess. Skildringarna av skapelsen i Jobs bok ger Job mod att bära bördor, den som bär gör det inte förgäves; ”Det vet du nog!”. Det är samma vilande ton som i Bergspredikan. Alla varelserna i naturen är meningsfulla i sig själva, lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, hönan och falken. Den nyblivne föräldern som bunden till blöjbyten avstår från festivalscenens strålkastarljus och den ackordsfjättrade försörjningsansvarige som fyller kvoten för reproduktionen av livets behov. När Job hukar under bördorna påminner skapelsens Herre honom om det skapande sammanhang han är en del av, som om det börjar i honom.
Varje dag som en blommande rörelse, i sig meningsfull, oinskränkt ägnad åt nuet, som när vetekornet ägnar sig åt att falla då sådd pågår. Och just då när det fyller sin vardagliga funktion pekar ut över nuet som bärare av liv, som bärare av evigt liv…
Bön
Herre när morgonljuset uppslukar nattens mörker ser vi din skapande mening i varje blommande rörelse. Hjälp oss att bevara denna ljusa port i minnets kamrar när mörkret åter sänker sig över landskapet och försvårar det dubbla seende som gör dagen meningsfull och natten uthärdlig.
Amen