Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er; nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”
Matt 26: 26-29
Reflektion
Så är det åter påsk och våra kroppar har blivit ännu ett år äldre. Ibland blir vi påminda om att vi är i en kropp. Synen förändras, en del sjukdomar fäster sig i kroppen, den förändras. Den fysiska ”kroppen” är ett skeende, och detta skeende är beroende av andra kroppar, inte bara fysiska utan också sociala, sakramentala och politiska kroppar. Du kan fråga dig vad du är i dig själv utan andra varelser eller utan de berättelser, myter och koder som du lever i och genom. Och det går inte att tänka.
Vi bär alla på erfarenheter av existentiell tomhet Livet har deformerat vår närhet till Guds kärlek och till varandra. Den moderna individualismen skapar fria men ensamma själar. Bristen på sammanhang skapar en brist på riktning, något att orientera sig efter. Vi sugs ner av svartgröna blandningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest.
Jesus sista måltid med lärjungarna för oss in i ett nytt landskap. Våra kroppar och vårt liv är alltid inskrivna i landskapets kroppslighet och ett socialt sammanhang. Allt detta är inskrivet i våra kroppars minnen och våra kroppars pågående skeende. Vi är relaterade till varandra och till Gud på ett sätt som varken utsläcker skillnaderna eller fråntar oss ansvaret för vårt liv. ”Så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” I nattvardens mysterium återförs vi till ett landskap där vi införlivas med ett större skeende, en riktning och ett sammanhang.
”Tag och ät, detta är min kropp”. Jesus överräcker sig själv till lärjungarna. Vi betraktar kroppar som enkla och specifika men i nattvardens mysterium kan inte det mänskliga bli mått för det kristuslika, snarare kan Kristi kroppslighet öppna upp för det gränsöverskridande i våra kroppars möjligheter.
I det skeende som vår delaktighet med Kristus för oss in i bryts alla gränser, exempelvis etniska gränser, könsgränser och socioekonomiska gränser, men också den yttersta gränsen för vår kroppslighet, dödens gräns. ”Jag säger er; nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike”. Om detta nya rikes kroppslighet vet vi lika lite som vi vet vad Gud är. Jesus öppnar en verklighet i det bröd som vi bryter och det vin som vi dricker som överskrider vår kunskaps gränser och berör oss med en djupare mening som kommer från längre in liggande rum än dem vi enkelt benämner.
Bön
Herre låt påskens texter öppna för det inifrån kommande ljuset och införliva oss med det större skeende, riktning och sammanhang där vi finner din frid..
Amen