Jesus sade: ”Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här, kom ut och möt honom!” Då vaknade alla flickorna och gjorde iordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar”. De kloka svarade: ”Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå istället och köp hos dem som säljer olja.” …
Första Mos. 50: 15-21.

Veckans reflex

Varje tid har sina ”konservativa” försvarare av den bestående ordningen. Ett försvar som oavsett vilka miljökatastrofer som hotar och oavsett vilka rapporter om svält, krig och tortyr som rullas ut, så gäller instinktivt att försvara den dominerande ordningen, ”business as usual”. Förändring begärs bara av bråkstakar.

Jesus berättelse om de där flickorna som skulle ha olja i sina lampor är en berättelse om himmelriket, den yttersta meningen med vårt liv, det ytterst åtråvärda. Det som är så mycket värt att vi skulle sälja allt vad vi hade för att få just detta. Berättelsens brännpunkt ligger inte i att de förståndiga flickorna inte var beredda att dela med sig av sin olja när brudgummen kom, utan i själva uppbrottets hastighet. Det handlar om förändringens oförutsedda kraft och den bestående ordningens bräcklighet. Himmelriket finns i förändringens ögonblick.

När vi, uppblåsta av ”bäst i klassen syndromet”, klappar oss för bröstet och talar om de lata grekerna och de slarviga spanjorerna förnekar vi nödvändiga förändringar i de ekonomiska strukturerna. Vi väljer att sova till dess att krisen plötsligt kliver in också i Europas nordliga etablissemang och avslöjar vår brist på insikt i krisens orsaker. Den fackla som lyser upp insikten om förändringens nödvändighet har slocknat.

Himmelriket är inte som en folksamförsäkring som faller ut i olyckans tid och skyddar oss mot förändringens kraft. Himmelriket är likt ett senapskorn, en pärla eller en surdeg. Liknelserna haglar när Jesus berättar om denna förändringens kraft. Bilden med en surdeg kanske vi numera kan förstå, den lilla degklumpen som får hela degen att bli syrad. Den kärlek som för oss samman med alla de andra och gör oss beredda att dela ansvaret för krisens härjningar.

Att vara beredd på hastiga uppbrott och förändringar kan vara svårt om man identifierar sig med det självgoda etablissemanget i den kapitalägande klassen. Jesus visade på en väg att skydda sig mot denna förföriska blindhet. Istället gjorde han den drabbade klassen till måttstock: fattiga och maktlösa, sjuka och utförsäkrade, greker och spanjorer, invandrare och asylsökande. Så länge dessa står i blickfältet kan kärleken inte slå sig för bröstet och prisa det bestående. Med detta perspektiv förbereder vi oss inför det hastiga uppbrottet och förändringen.

Bön

Herre möt oss i förändringens hastiga uppbrott och förena oss till en kärleksfull gemenskap i en rörelse mot en helig rättvisa.
Amen.