”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Lärjungarna ropade ”Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn, fred i himlen och ära i höjden” och några fariséer bad Jesus att säga till dem att sluta. Också i dag finns det  människor som säger åt fredsdemonstranter att sluta ropa. Också i dag tar de mäktiga till vapen för att hota dem som ropar om fred. De som hotar fredsdemonstranter ser drömmen om evig fred som hotfull.

Det kan ligga olika intressen bakom människors värderingar och val.  Vapenlobbyn och deras supportrar har ofta ekonomiska intressen att försvara, andra ser kriget som ett instrument att bevara och utöka sina imperier med. På Jesus tid var det Romarriket som med Pax Romana lovade folken beskydd och samtidigt tvingade dem till lydnad. Även i dag byggs vapenallianser med samma avsikter.

Det är i en sådan kontext som några ber Jesus att tysta dem som ropar på fred. När Jesus tillbakavisar deras krav gör han det inte bara genom att låta dem fortsätta ropa utan fördjupar också konflikten ytterligare. Han säger att det finns en makt och en ordning som är starkare än imperiets vapenmakt. I den skapelse som är vår värld finns en ordning närvarande som är starkare än hatets och våldets vapenskrammel. Om imperiet tystar den rättvisa fredens demonstranter kommer ”stenarna att ropa”.

I skapelsens djup finns en solidarisk kärlek som inte går att tysta. Två skilda exempel är basebollspelare som protesterar mot förtrycket av färgade i USA och orkanerna som i sig själva bevisar att klimatförändringar är en realitet hur mycket det än förnekas. Ur djupet av skapelsen kommer ett rop som tränger igenom barriären av tystnad. När Jesus talar om ”ropande stenar” påminner han oss om detta rop.

Det är samma rop som religionsforskaren Mircea Eliades kallar för ”hierofanier”, dvs. manifestationer av ”Det heliga” som uppenbarar sig i föremål eller händelser som är integrerade beståndsdelar i vår naturliga värld. Vi står inför ”Det heliga” som inte låter sig tystas trots mäktiga hot om repressalier.

Det fanns en tid när all religiositet betraktades som vidskepelse och inte längre bidrog till förståelsen av våra liv. Men den tiden är nu passerad och istället talar vi om religionens återkomst. Det innebär inte ett accepterande av all sorts vidskepelse men det kanske är en växande insikt om betydelsen av teologi och religion för att förstå samhället och världen.

Det behövs människor som tror på existensen av ”Det heliga” som överskrider vår kunskap och manifesterar sig i världen och gör den helig. Det är inte längre det avvikande som är heligt utan världen i sin djupaste komplexitet som utgör ”hierofanier”.

Religionens återkomst handlar inte om att återgå till en primitiv världsbild utan om upptäckten att ju mer vi lär känna vår egen värld desto mer växer behovet av ett meningsbärande sammanhang bortom vår kunskap.

Bön: Gud låt oss aldrig sluta att förundras och låt fredens och frihetens lovsång aldrig tystas. Amen