”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” Matt : 11:2-11

Johannes hade kastats i fängelse. Plågad och trött undrade han vem Jesus var – kanske var han den som skulle komma, befriaren? Johannes hade trotsat maktens herrar för att visa på en mäktigare kraft – ett inifrån kommande hopp om rättvisa. Han väntade på det ögonblick när världen skulle ändras,  en bristning djupt inne i de väldiga maktblocken, en inbrytning av Guds rike.

Förtryckta folkgrupper har alltid hoppats på förändring. Ur djupet av deras lidande har profeter vuxit upp och vidmakthållit hoppet. En dag ska något få de förtrycktas inre värld att växa, en dag ska de få leva i frihet. Och en dag ska de ropa ut sin sanning. I hoppet om förändring ligger kraften att trotsa makten.

#mee.too är ett sådant rop på förändring. Mitt i vårt välfärdssamhälle har ett förtryck länge pågått. Nu höjer de förtryckta sina röster som profetrop från korridorer och scengolv. Det är inget nytt rop, vi har hört det förut men inte velat förstå. Edith Södergran beskrev detta så tydligt att det klingar som ett ackord även genom vår samtid: ”Du sökte en kvinna / du fann en själ / du är besviken”. Hon uttryckte en kvinnas smärta över att inte upplevas som individ och person utan som könsrepresentant. Smärtan och den komplicerade förnedringen i att leva i ständig dubbelhet, i ett ständigt både ja och nej: Att duga som kärleksobjekt men inte som kvinna att utvecklas tillsammans med. Anna Achmatova är en annan röst på samma tema, hon skriver:

”Han var svartsjuk, rastlös och ömsint

  höll mig kär som Guds klara sol.

  För att aldrig få höra om det som varit

  Slog han min vita fågel ihjäl.

  Jag har lovat att inte gråta

  Men mitt hjärta har hårdnat till sten

  Och jag väntar mig ständigt att åter

  Höra fågelns ljuvliga sång.”

I hennes strofer, som för oss bakom fasaderna i den stora sovjetiska terrornatten, hör man ett pulserande, skälvande kardiogram över hennes verkliga liv och längtan. Hennes poesi är tecken från en själ som vägrade dö, och som ett sådant tecken fortlevde hennes drömmar bakom vardagsförtryck och publiceringsförbud. Det är där i den uthålliga troheten mot en människas inre själ, eller i det trotsiga motståndet mot förtryck och orättvisor, som man kan ana Gud. Vi frågar ofta vad Gud är, men det är ingen som vet för ingen har någonsin sett Gud. Det är genom att tyda tecknen på hans närvaro som vi kan lära känna honom.

För Johannes manifesterade sig Gud i det han fick höra om kroppars helande och befrielse från förtryck. Detta var tecknen som visade att Jesus var Messias. Gud är kärlek och när vi ser tecken på kärlekens helande närvaro i världen ser vi Gud: …att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” När vi upptäcker kärlekens möjlighet att upplösa hatets makt och när vi bereder plats för kärlekens handlingar i tiden, då har vi upptäckt att Guds rike är nära. Som Anna Achmatova skriver sedan hon rest sig och närmar sig en ny framtid ”en hårdhänt epok / har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv / förbyttes. Det flöt i sin nya fåra / förbi den gamla, och dess stränder är okända för mig.”

Bön: Gud, hjälp oss att tyda tecknen på din närvaro och hämta tröst och hopp ur dem. Amen