”…Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, till ingen måne lyser mer.” P:s 72 :1-7

I bibeln uppenbarar sig Gud för sitt folk när de befinner sig i en hopplös situation, utan utväg och utan framtid. Det som skiljer vår samtid från den tid då bibeln skrevs tror jag är att drömmen om en utväg, en framtid, saknas i vår tid. Vi har förlorat förmågan att känna igen det gudomligas närvaro i vår vardag. Det finns mycket som påminner oss om att en omedelbar och total förändring är nödvändig också i vår politiska och kulturella situation. Men rädslan för förändring är större än viljan att bryta upp från det som binder oss.

Vi har blivit förblindade av lyxkonsumtion och klasskillnader så att vi inte ser att det pågår förberedelser för ett världskrig. Vi orkar inte heller inse att de allt effektivare förstörelsemaskinerna kommer att förinta mänskligheten om de används. Vi ser inte att vi nu, mer än någonsin, är i behov av en Gud som gör rättvisa och fred möjlig.

Det är just detta som julen handlar om: Mitt i det förvirrande kaos som människorna skapat döljer sig en gudomlig närvaro, ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, en fridsfurste. Det är bara det att vi inte söker en förändringens konung utan en extremt konservativ härskare. Vi röstar inte för rättvisa utan vill behålla en ordning som kuvar de upproriskas krav på rättvisa och som låter oss behålla vår självförstörande teknologi. Ytterst sätter vi  vårt hopp till ackumulerande processer som ska fylla på våra lador med ännu fler hårda paket.

Det är därför vi inte känner igen Guds röst när han talar om förändring. Det gjorde inte Moses heller. När Guds folk var slavar i Egypten och Gud kallar Moses till en omöjlig uppgift: att gå till Farao och meddela att folket skall lämna landet, då frågar Moses: Vem är du? Vi ställer samma fråga, vem har rätt att kräva rättvisa? Moses får ett svar som är lika överraskande för honom som för oss: ”Jag är den jag är”, vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”. Om vi benämner Gud ”jag skall bli den jag skall bli” så förvandlar vi vår traditionella statiska gudsrepresentation av en ”oföränderlig” gud till en dynamisk verklighet. Gud blir någon som står i relation till och reagerar på den pågående och föränderliga skapelsen och som kommunicerar med oss.

Om vi nu låter våra blickar sträcka sig till det globala perspektiv som julnattens stjärnljus representerar, så kanske vi anar vad det är som tagits från oss. När Gud uppenbarar sig är hen inte beroende av våra begränsade fantasier om andlighet. Den Gud som låter sig förenas med materien genom ett nyfött barn lyfter våra blickar till en långt mer gränsöverskridande kärlek än vad vår tro omfattar. Den kärleken finns i åtskilliga sociala rörelser, av både sekulär och religiös natur, som pekar fram mot en förvandlad värld. De kan ses som tecken på en utbredd tidvattenvåg av samhörighet mellan det mänskliga livet och hela naturen, ja med hela kosmos.

I julnatten kan vi låta det som tagits från oss återvända så att vi kan se tecknen på närvaron av förändringens Gud och ”blir bestörta, och när vi blir bestörta, blir vi förundrade” och när vi blir förundrade kan vi sjunga: ”O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den honom tror.” Amen.