”…Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.” Jes. 42:1-7
Så har vi nu firat julens högtider över hela världen. Med firandet följer också att de bibliska berättelserna tolkats och berättats ur många olika infallsvinklar och med olika kunskaper som grund. Kanske är någon tolkning ”sannare” än alla de andra och kanske någon rymmer den nya verklighet som är Guds rike i morgondagens värld. Jag tror att Guds rike är en del av en förändringsprocess, den del av en process som hela tiden föder nya förutsättningar för den osynlige Gudens vilja.
Jesus födelse var, när det skedde, ingen stor händelse som berörde hela världen. För de flesta var det en okänd verklighet. En handfull människor, några stjärntydare och några herdar, kände till att en märklig födelseakt utspelat sig i Betlehem. I övrigt var världen upptagen av andra händelser som verkade avgörande då men nu är bortglömda: folkförflyttningar, gladiatorspel och kanske en massaker vid Sandby borg på Öland. Det som verkade betydelselöst och vardagligt, som Jesus födelse, kan vara bärare av en bestående förändring. En utstött familj, långt bort från sin hemort och med tillfälligt uppehållstillstånd kan vara bärare av Guds hemlighet.
När vi nu ska forma våra bidrag till det nya årets händelser kan vi inte veta vad som i efterhand kommer att betraktas som en ”stor” händelse. Men hur vi förvaltar vårt livs dagar eller vår familjs, vår kyrkas, vår stads eller vår världsdels dagar har betydelse för det sammanhang vi delar med samtiden. Kanske något vi gör kan öppna någons ögon och befria några ur fängelsehålans begränsande mörker. Kanske kan det förlamande mörker som de tragiska händelserna i mellanöstern skapat i den mänskliga, kulturella och religiösa miljön över hela världen brytas? Den ekumeniske patriarken Bartholomaios föreslår en förstärkt interreligiös dialog som en förutsättning för att återställa den fredliga samexistensen i mellanöstern och i andra krisregioner.
Politiska extremister sprider sitt hat över världen genom sina terrorhandlingar. Kan vi motverka detta hat? Kanske kan en totalmobilisering av det religiösa samarbetet läka såren i våra själar och skapa en gynnsam atmosfär för att bygga upp en kreativ samexistens mellan religioner och kulturer? Kanske det är möjligt just i Sverige med sin växande muslimska andel av befolkningen? Om dialogen förvägras eller avbryts, träder i dess ställe monolitiska ideologier, totalitära regimer, populistisk demagogi och till sist vapen, förstörelse och död i dess ställe. Vi måste på ett övertygande sätt visa att religion kan skapa ömsesidig respekt, beredskap att förlåta, kärlek till nästan och solidaritet för social sammanhållning och fred. På samma sätt behöver vi bekämpa den fundamentalistiska fanatismen och istället ge utrymme för människor av olika nationaliteter, religioner och övertygelser att leva tillsammans.
Kanske har aktiviteter som språkkaféer, solidaritetsgudstjänster, ”händer överallt”, fredagsböner och följeslagarprogram ökat vår beredskap att lyssna på den andre? Kanske kan vi ta till oss patriarken Bartholomaios budskap när han säger: ”Att döda en annan människa är alltid en avskyvärd handling av brodermord. Varje krig är ett inbördeskrig! Och när detta till och med sker i Guds namn, så är det den största hädelsen.”
Bön: Hjälp oss Gud att bryta hatets förlamning och våga mötas över religionsgränser. Amen.