”Låt mig få se din härlighet!” 2 Mos 33:18-23

Moses är mitt uppe i ett uppror. Han är på väg att tillsammans med sitt folk lämna slaveriet i Egypten och  genomföra en vandring mot ett nytt friare land. Han hade antagit uppdraget i tron att det var Gud som givit honom rätten att leda det. Det var inget enkelt uppdrag och som i alla uppror fanns det de som tvekade när påfrestningarna blev för stora. Det var osäkert hur det skulle gå. Därför ber Moses den Gud vars uppdrag han trodde sig fått: ”Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer…”. Moses vill veta vem Gud är och vädjar: ”Låt mig få se din härlighet!” och Gud svarar: ”…mitt ansikte får ingen se”.

Detta är början på mänsklighetens längtan efter tilltro till en Gud. Samma berättelse utgör grunden för både den judiska, den kristna och den islamitiska religionen. I grunden samma berättelse om sökandet efter en Gud, men sedd från olika perspektiv. Vi har mycket att lära av varandra och är skyldiga varandra respekt utan att sträva efter någon form av religionssynkretism. Men kanske kan vi, utan att förminska Kristus, instämma  i Nathan Söderbloms tanke att Gud har flera vägar att möta en sökande människa.

Moses önskan att se Gud, liksom svaret att det inte går, är inte bara religionernas ständiga dilemma utan varje sökande människas djupaste erfarenhet. För att kunna nå sann kunskap måste man, snarare än att  plugga definitioner eller söka magiska erfarenheter, förbereda sig för att öppet kunna erfara världen. Det är den gemensamma innebörden i alla traditioner av gränsöverskridande mystik. Det var också vad Jesus gjorde innan han började sin verksamhet. Han gick ut i öknen och fastade i fyrtio dagar för att på alla sätt göra sig mottaglig för en bredare och djupare erfarenhet. Målen med dessa övningar är desamma för Jesus såväl som Ignatius av Loyola, muslimen Suhrawardi och den judiske teologen Abraham Isaac: att öppna sig för Guds helighet. Denna öppning mot ny erfarenhet kallar Suhrawardi för kunskap-genom-närvaro.

Att Gud säger till Moses: ”Mitt ansikte kan du inte få se”, är utgångspunkten för både judendomens, kristendomens och islams tro. Därför är mystikens kunskap-genom-närvaro alltid en tro, som sträcker sig utanför tankens räckvidd. Att den kristna tron överskrider vår föreställningsförmåga innebär att alla former av magi leder oss vilse eftersom de är uttryck för en vilja att tämja Gud och skapa en fetisch. Den bottnar i uppfattningen av världen som en statisk artefakt. I denna statiska ordning kan girigheten gripa efter Gud för att få makten över allt och alla. Men kanske är världen som vi känner den en tillfällig konstruktion av vår erfarenhet. Kanske vår konstruktion är för begränsad för att rymma Gud. Om vi istället betraktar världen som ett mycket komplext, öppet och dynamiskt fält av blivande, blir vår begäran att se Gud lika fåfäng som att fånga ljuset i dess flykt genom årmiljonerna. Den som däremot vill vara en del av det ljus som lättar den andres bördor ska i förundran få del av kunskap-genom-närvaro och fyllas av förundran.

””Herren svarade: Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig…du skall se mig på ryggen”

Bön: Herre fyll vår kunskapshorisont med din närvaro så att vi i tro kan bli Kristi efterföljare och vandra bort från klimatförstörelsens och ojämlikhetens slaveri. Amen.