”… Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid”
Luk 7:36 – 8:3

Veckans reflex

Det är ”de andra vid bordet” som har rätt. De har Guds lag på sin sida. Oavsett om de var bokstavstroende eller tolkade lagen med andra kriterier så bröt Jesus själv mot lagen. När Jesus meddelar kvinnan att hennes synder är förlåtna är det enligt deras synsätt en hädelse mot Gud. De andra runt bordet feltolkade inte lagen men ifrågasatte Jesus trovärdighet som lärare. Hur långt de än gick tillbaka i den klassiska profetismens tradition så hittar de inget exempel på någon som visar så anstötlig självständighet till lagens bestämmelser att den vågar säga ”Dina synder är förlåtna”.

Ofta betraktas de med större respekt som hävdar en bokstavstrogen relation till ”Guds ord”. De som med citat från gamla testamentet kränker homosexuella får till exempel i stora delar av den kristna kyrkan fortsätta med sina excesser utan att bli motsagda. Bokstavstroheten är för de bokstavstroende en större auktoritet än Jesus eget förhållningssätt till gamla testamentets skrifter.
Nu är det inte bara en bokstavstrogen läsning av lagen som Jesus bryter upp när han säger ”dina synder är förlåtna” utan det är också gamla testamentets förkunnelse om hämnd och våld. När Jesus citerar gamla testamentet, t.ex. i Nasaret när han får en text ur Jesaja framlagd för sig, stryker han raderna om hämnd. Hans evangelium är läkedom och inte hämnd eller straff.

Guds ord är inte en statisk text eller en hämnd utifrån en given lag. Guds ord kan vi höra inifrån som spontan kärlek utan tvång. I Kristus fullkomnas lagen och människan som guds avbild. Guds kärleksfulla närvaro framträder. Därför är lagen stum inför Kristus och den i skuld och vrede förvridna människan befrias till handling i en försonad värld.

Nya testamentet talar om Gud i den gemensamma erfarenheten. En Gud som befriar metaforerna från deras underordning, till att gälla den egentliga innebörden. Gud behöver inte längre tala till oss genom bilder utan talar inifrån vår gemensamma erfarenhet. Han talar till oss som närvarande i den materia som med sin outsägliga rikedom rymmer en verklighet vi inte kan formulera med lagar och ord. En verklighet som möter oss när vi i tro sträcker oss ut i världen. Den Gud som möter oss med förlåtelse och upprättelse viskar in i vår osäkerhet och vår ifrågasatta identitet: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Bön

Herre, inför ditt ansikte har jag funnit den enda platsen där allt stillnar och jag inte längre blir otydlig inför mig själv. Därför tackar jag dig för min återupprättade identitet som mottagare av din kärlek..
Amen.