”… I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken…” Sakarja: 9: 9-10
Vi firar åter 1:a advent med texter om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Vi sjunger ”Hosianna, David son, välsignad vare han, välsignad Davids son…”Det är fest med adventspsalmer och ljuständning, fulla kyrkor och predikan om fredskonungen. Vi behöver den där gemensamma glädjen som på ett föregripande sätt talar om en kommande fred, men likväl är det något som skaver: ser vi hela bilden?
Vi talar gärna om Jesus åsneritt som en manifestation för fred och talar om hur barnen strödde palmkvistar där han skulle rida, men vi hoppar gärna över den resonansbotten där åsneritten är en revolt mot den rådande ordningen. Jesus kände till texten ovan av profeten Sakarja och när han valde att rida in på en åsna var det säkerligen en bekännelsehandling: Jesus identifierar sig som Messias, en kung som ska förinta krigets vapen och skapa fred i världen. När Sakarja skrev orden ovan hade han återvänt från fångenskapen i Babylon och återuppbyggnaden av templet skulle påbörjas. För dem som återvänder till ruinstäder och krossade stadsdelar, föder krigets brutala meningslöshet ett ”aldrig mer”!
”Aldrig mer” står det som en eldskrift efter nazismens folkmord och kommunismens brott mot mänskligheten, det kommer att stå där efter kriget mot terrorismen som satt mellanöstern i brand och det kommer att stå där efter klimatkatastrofens följder när vapentillverkningen avbrutits.
”Jag som har överlevt från krigets fasor
hurrar ej uti fredens skälvande minut
ty jag går mot framtiden i trasor
och ser den an med ögon som släckts ut.
Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:
Aldrig mera krig!” (Tältprojektet)
För krigets offer, för återvändande flyktingar och för dem som bär fysiska och psykiska skador i sina kroppar är ”aldrig mera krig” mer än en slogan. Men för oss som bor i ett land som undgått krigets fasor de senaste 200 åren är det inte lika självklart. Inte ens i kyrkan, trots att vi läser om att ”krigets vapen skall förintas.” ”Samtalet om tro i Sverige dikteras av ett mjukt gudspatriarkat och en nationalistisk konservatism” skriver Elisabeth Hjort i en DN-artikel är hon efterlyser sambandet mellan trons språk och en kämpande feminism. Hon efterlyser även ett ansvar från dem som äger lyxen att inte ha drabbats av förtryck och därför inte känner det raseri som bor i de kroppar som är dömda till utanförskap. Är vi de privilegierade som kan unna oss palmkvistar och åsnebilder utan att ta kampen mot patriarkatet, nationalismen, upprustningen och ojämlikheten på allvar?
Vi beter oss på samma sätt som Israels folk före deportationen till Babylon. Trots många varningar från profeterna fortsatte de som förut till dess att katastrofen kom och Jerusalems murar blev till ruiner. Nu är det ekonomer och klimatforskare som ropar varnande rop till oss och den gemensamma nämnaren i både klimatkris och valutakris är vapentillverkningen och krigen. Men vi lyssnar inte utan låter skuldberget skjuta i höjden medan beroendet till det militärindustriella komplexet ökar.
Kanske vårt ”mjuka gudspatriarkat” behöver ersättas av en fredskonung som inte kommer i en glänsande limousin utan som med orden från Sakarja legitimerar fredsaktivister, religiösa feminister, antirasister, de som möter gummibåtarna från Nordafrika och de som bär plakat utanför migrationsverkets lokaler när deportationer ska verkställas. Som Elisabeth Hjort skriver ”…det är Gud som får oss att gå. Som skapat rörelsen i våra lemmar, begäret efter rättvisa i våra hjärtan, ljuset i våra barns ansikten…”
Bön: Gud väck begäret efter rättvisa i våra hjärtan och låt ditt ljus skapa rörelsen i våra lemmar i sökandet efter en global fred . Amen.