”Han talade till dem i liknelser…” Mark 12:1-12

Det har spekulerats mycket om orsakerna till att Jesus talade i liknelser: var det pedagogiska knep för att göra talen färgstarka eller var det för att dölja en sanning för dem som inte var hans förtrogna? Jag tror det tvärtom var så att Jesus ville visa på något som inte går att fixera i bestämda begrepp eller lärosatser men likväl är verkligt. Världen själv är i ständig rörelse och därför blir varje fixerad förståelse alltför begränsande för att gestalta ett pågående skeende och en levande värld. Det ord som Jesus använde för ”liknelse” heter ”maschál” på hebreiska och betyder ”gåta” eller ”fördolda tal”. Jesus tal pekar ut mot horisonter av icke-vetande, i motsats till den tendens som finns hos människor att förenkla och generalisera världen så den blir begriplig för det kalkylerande förnuftet.

Kanske man kan säga att liknelsernas funktion liknar chassidismens metod från 1700-talet att använda korta berättelser ur vardagen för att peka på en djupare innehåll i verkligheten. Chassidisterna betraktade världen som Guds ”klädnad” och därför uppenbaras det gudomliga också i vardagliga sysslor. På liknande sätt kan 1500-talstänkaren Giordano Brunos förståelse av liv och materia erbjuda ett perspektiv på världen som levande snarare än mekanisk. I vår tid kan dessa perspektiv vara tänkvärda alternativ till den allmänt accepterade dualismen mellan kropp och själ och till ett samhällsbygge som allt mer inriktats på kunskap och kontroll. Vi uppfattar gärna världen som alltigenom rationell och vår förståelse reduceras till fysikens, kemins eller genetikens formler. Detta har givit oss ett krisande samhällsystem med kapitalistisk struktur för marknadsekonomi där det saknas ett  överordnat perspektiv och där den mänskliga empatin blivit en bristvara.

Det är i kontrast till vår mekaniserade världsbild och i samklang med chassidismens och Giordano Brunos världsbild man kan förstå Jesus liknelser. Han berättade ofta en liknelse som svar på en fråga som ibland var avsedd att locka honom till teologiska motsägelser. Jesus svar i liknelser fördjupade ofta frågeställningen och lyfte fram en tankevärld som fick dogmatiken att framstå som snäv och missvisande. För vad säger oss egentligen språket och orden om den verklighet de betecknar? Är relationen mellan språk och den komplexa verkligheten något mer än en överenskommelse om vad orden representerar i vår värld. Kanske skyler språket ibland verkligheten snarare än att klargöra den. Detta var ett problem inte bara på Jesus tid utan kan sägas vara lika relevant i vår tid.

Det kanske var just detta förhållande som konstnären René Magritte ville gestalta med en bild föreställande en pipa, och så orden: ”Ceci n´est pas une pipe” – ”Det här är inte en pipa”. Kanske är bilden och språket enbart konstruktioner som avbildar verkligheten men inte säger allt om den. René Magritte och filosofen Michel Foucault samtalade om språket och dess förhållande till verkligheten och bilden med pipan är ett uttryck för denna reflektion.Liksom pipan är en avbildning och inte det verkliga föremålet är Jesu liknelser en språklig reproduktion och inte den verklighet Jesus talar om. Liknelserna pekar mot en annan verklighet än språket kan formulera. Genom att främlinggöra och fördjupa det vardagliga kan konstnären och filosofen få oss att se på orden och bilden enbart som ting och se på verkligheten med nya ögon – med en blick för det osägbara. Så tänker jag att det är med Jesus liknelser:  I tidlös riktning pekar de på ett pågående skeende och en levande värld som är gripbar i det vardagliga men aldrig kan ägas eller utnyttjas av det kalkylerande förnuftet.

Bön: Gud låt våra begränsade liv få bli delar av ditt rikes verklighet. Amen