”…Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.”…
Mark 12:1-12
Veckans reflex
I Markusevangeliets berättelse är det ingen tvekan om att Jesus beskriver sig själv som sonen till vingårdens herre. När han citerar Psaltarpsalmen om hörnstenen som husbyggarna ratade så förstod tempelhierarkien att liknelsen var riktad mot dem och gick sin väg. Vi tycker oss också förstå vad Jesus menar, men är det så självklart? Vi samtycker i påståendet att det är Jesus som är den ratade hörnstenen men vad betyder det?
Har inte ”tro på Jesus” blivit ett talesätt som allt för ofta representerar ett rationellt och förnuftsmässigt system av tankar och dogmer som stelnat till en troslära? Vi måste reflektera över vad riskerna blir när tron utläggs i en kyrklig kontext istället för konkreta livserfarenheter? Varför har så många påståenden om Jesus reducerats till ett försanthållande som får en slutgiltig prägel? Istället för att tala om tron som en slutgiltig sanning borde vi se på tron som mångdimensionell och mångfaldig. Absoluta sanningar finns bara i fundamentalisternas och ateisternas världsbild.
Att tro är att öppna sig för livets stora förändringsprocess och våga vara en del av den. När vi växer och mognar i förhållande till en föränderlig verklighet så är frågor om globala maktförskjutningar i vår samtid en av de viktigaste trosfrågorna. Det är också därför många teologer har börjat tala om klimatfrågan som en bekännelsefråga. Frågan om människans möjlighet att överleva i en av klimatförändringar hotad global verklighet är ingen introvert fråga utan en del av våra livsvillkor.
Tron på Jesus berör den grundläggande känsla av maktlöshet och fruktan som bemäktigar sig vår inre värld inför de stora globala förändringarna i vår livshorisont. Om tron berör tillvarons villkor så måste också denna tillit och tro vila i ett hopp. Att äga ett hopp är att betrakta världen från en ny synvinkel. Vi kan bedöma och avläsa nuet och tolka historien från en ny utgångspunkt, i tro att det finns något mer än det vi omedelbart har för handen. Vårt blivande ligger i framtiden, ja, till och med bortom tiden.
Vår tro är inget museiföremål utan en levande tillhörighet, vi är Guds tillblivelse i världen, den helige Andes tempel. Meningsskapandet i livet är inga statiska villkor utan ett ömsint och omsorgsfullt tjänande i världen och att känna igen den andre som en del av min kropp och mitt hopp.
Bön
Herre vi tackar dig för livets gåva, för Mälarens frusna vatten och saven som stiger i rönnbärsträdets grenar, vi tackar dig för kärlekens värme och kroppens längtan efter närhet. Men allra mest tackar vi dig för det som är större än en uppvaknande vår och allt det ljuvliga i livet. För det som är större än vår erfarenhet och det som är utanför randen av vår tid, tackar vi dig Gud.
Amen