”De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik…”

Psalm 65: 9-11.

När jag läser denna text påminns jag om berättelsen om den helige Antonius, han som bestämde sig för att genom bön och andliga övningar uppgå i Guds transcendens och förenas med det heliga. Till slut gav han upp och lämnade bönen för att återvända till det mänskliga livet och hjälpa utsatta människor. Där mötte han Jesus Kristus som inkarnerad helighet i den materia som är våra livsvillkor. Därefter återvände han till sin grotta i öknen och fortsatte bedja.

Berättelsen om den helige Antonius, så som jag uppfattar den, påminner mig om frestelsen att lämna världen för att söka helighet i kontemplation och bön. Som om Gud fanns i en värld bortom vår. Jesus som inkarnerad Gudsnärvaro är det centrala i den bibliska berättelsen och gestaltar Guds närvaro i materiens evolution. Om vi blir så ”andliga” att vi inte längre möter Gud i den mänskliga historien, klimatförändringarna eller den mänskliga evolutionsberättelsen, har vi kanske hamnat i en mytologisk avskärmning i förhållande till Gud. Och omvänt: om vi inte förmår möta Kristus i en lidande medmänniska, klimatförändringarnas nedbrytande effekt eller i evolutionsberättelsen, så har vi kanske gjort oss oemottagliga för materiens helighet.

Veckans text är en lovsång till den som skapat liv. Psalmisten har förstått både sin egen kunskapsbegränsning och naturens helighet och häpnar inför allt detta. Regnet, den bördiga jorden, den växande säden, livets hemlighet som tecken på en närvaro utanför hans räckvidd fyller honom med jubel. Detta jubel förenar honom med vår tids forskare som beskriver materiens oerhörda rikedom och gläds över varje ny upptäckt av denna oändliga värld som avslöjas. Att inte lyssna till forskarnas glädje inför nya upptäckter av livets rikedom är att förneka en uppenbarad sanning. Det betyder att vi placerar förvetenskapliga myter framför de i vetenskapen avslöjade sanningarna om materiens oändliga djup. Just nu är det myten om att det är nödvändigt  att släppa ut mängder av koldioxid som döljer sanningen om hoten mot mänskligt liv på planeten jorden. Det existerar också många andra myter som hindrar oss att se de djupa sambanden mellan skapelsetro och vetenskap – alltifrån ateism till kreationism och intelligent design. Det är när vi tror på en aktiv Gud som skapade människan genom evolutionära processer, som vi kan möta klimatkrisen med hopp om att kunna eliminera hoten.

Den Gud som ”tar sig an jorden och ger den regn” har inte tystnat utan ropar till oss genom forskarnas upptäckter. Deras röster uppmanar oss att sluta tro på myter och att omvända oss för att värna livet i alla dess former. Antropocen innebär en utmaning att tjäna mänsklighetens överlevnad och livets hemlighet. Gud ropar genom vår tids profeter med budskapet att lyssna på forskarna och följa deras råd för att värna livet på jorden. Det är vår uppgift att i tillit lämna industrialismens överhöghet, hatets och krigsrustningarnas falska myter och tjäna det liv som ännu upprätthåller balansen i världens evolutionära process.

Bön: Gud hjälp oss att lämna myternas konstruktioner och lyssna till den skapelse du kröner med goda gåvor. Amen!