”Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom.”

Joh 6: 60-69.

Vilka var de lärjungar som drog sig tillbaka och varför? Vart gick de senare i livet och vad tänkte de när Jesus korsfästes? Det är ju på samma sätt nu, några drar sig tillbaka och vill inte längre dela en församlings gemenskap och några kommer tillbaka. Vilken livsåskådning eller existentiell grund för sina liv finner de människor som inte kommer tillbaka? Svaret på den frågan kan berika vår tro.

Ibland har förkunnelsen i kyrkan stigmatiserat dem som lämnat gemenskapen. Några av oss har trott att vi har rätt att döma människor och skrämma dem till tro genom hot och helvetesläror. Detta är naturligtvis lika orimligt som att vår kyrkotillhörighet skulle vara någon slags fribiljett till en himmelsk tillvaro efter döden. Hur rättvist skulle det vara mot de miljarder människor som levt långt före både Jesus och Abraham? Alla dessa människor har ju varit med och utvecklat våra mänskliga villkor. Låt oss i tacksamhetför deras insatser och för det hopp och glädje vi kan få genom vår tro avvisa alla sekteristiska antydningar. Jesus hotade inte dem som lämnade honom utan frågade dem som var kvar: ”…Inte vill väl också ni gå er väg?” Han underströk också att tron inte var någon slags prestation utan ”en gåva av fadern”.

Guds kärlek som utgör den kristna trons kärna behöver en atmosfär av rymd och tolerans för att komma till sin rätt. Istället för sekteristiska perspektiv behövs insikter om sambandet mellan det oändligt stora och det oändligt lilla, ett samband som skapar tillit till livets möjligheter. Detta samband kan bestå av tillfälligheter, gynnsamma omständigheter och frivilligt utnyttjande av möjligheter som för livet vidare mot sitt mål. Under kosmos historia har planeten jorden en gång, och endast en, kunnat hölja sig med liv, gröna växter och mänskligt skapande. En enda gång har kosmos förmått höja sig till medvetande och givit människor hopp om kommande vårar genom de spröda bladen på en snödroppe. Om Guds kärlek får bekräfta inkarnationens djupa närvaro blir vår kommande tidsepok med människan i centrum kanske en överraskande kärleksfull tid. Kanske denna epok innebär de mest hoppfulla och dramatiska förändringar sedan de zoologiska epokernas början för ca 80 miljoner år sedan.

Om vi anlägger detta vetenskapliga perspektiv på våra liv blir alla sekteristiska och nationalistiska avgränsningar av Guds skapande handlingar som en hädelse. Istället får vi glädjas åt trons mysterium som vi fått som gåva och i omsorg om dem som inte längre följer Jesus lita på att Guds kärlek omsluter och verkar genom alla.

Bön: Tack Gud för den tro som ger oss mod att leva och älska. Amen.