”…er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Matt 6:5-8

Vi är inte ensamma, även om pandemin har lett till att vi lever i karantän. Du kanske känner som jag att det inte blir detsamma att möta barnbarnens ansikten genom telefonens facetime-funktion som att se dem springa omkring bland nyutslagna gullvivor i trädgården. Det gick ganska bra de första månaderna. Men när också sommarmånaderna hotas av karantän och dödsiffrorna stiger, då är det svårt att bygga ljusa framtidsdrömmar. Det börjar kännas ödsligt och kontaktlöst som om man var strandsatt på en öde ö. Det som bryter ödsligheten är regeringens och smittskyddsläkarnas uppmaning att hålla ut, eftersom vi fått ett viktigt uppdrag och tilldelats både förtroende och ansvar. Nu hänger det på hur vi följer karantänsreglerna och vår statsminister har uppmanat oss: ”ta ansvar, ansträng dig för något större än ditt eget”.

Vi är inte ensamma, vi delar ansträngningen med människor runt om i världen och de har alla kommit oss närmare. Det gäller även dem som vistas i flyktingläger och getton och ju närmare de kommer oss ju mer undrar vi varför ingen tar ansvar för deras situation. Det kan inte handla om att vi inte har råd när vi samtidigt betalar ut miljard efter miljard för att rädda finansindustrin. Lidandet i flyktingarnas vardag och utsattheten i fånglägren är ju resultat av mänskliga konstruktioner. Men världen kan se annorlunda ut, det går att omprioritera. Vår nuvarande ordning är inte nödvändig, det måste inte vara några få som delar på planetens överflöd. Pandemin är ingen ond dröm utan jag ser den som skapelsens anrop till oss om en nödvändig förändring. Det är som när duvan släpptes ur Noas ark men denna gång återvände hon för att berätta om det annalkande klimathotet.

Utanför fönstret sjunger vårfåglarna, jag tyckte jag hörde en taltrast nyss. Fåglarna sjunger och kvittrar och för mig sjunger de om ett hopp. Hoppet är grundat i något ursprungligare än våra beräkningar för att återgå till det som var normalt före pandemin, en återgång till överflödets orättvisa fördelning. De sjunger om en framtid som öppnar sig bortom våra politiska strukturer som när den levande naturen bygger upp sin väv av beroenden och möjligheter i vilken också människan ingår – de sjunger ut sitt hopp om en enad mänsklighet. När inlandsisen drog sig tillbaka såg våra sandåsar ut som grustag och den ursprungliga skapande kraften lät skogsbrynet växa fram med tall och lövträd som skuggade vitsippsmattan. Nu är det dags för orättvisans istid att rullas tillbaka för en nyskapande samhörighet med människor och vitsippor. Som statsministern uttryckte allvaret: ”en avgörande stund som bara kommer några få gånger i en människas liv”. Nu är nyskapandets tid.

Vi som lever i antropocens tidsålder har ett särskilt ansvar för den mänsklighet vi är en del av. Gud vet och känner vår rådvillhet, ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Han möter oss i vårt medvetande som också rymmer en ursprunglig ordning och ett anrop från vitsippsbacken om en enad mänsklighet. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi har vårt ursprung i honom”.

Bön: Tack Gud för vår tillhörighet i dig och för den kärlek som förenar oss till en mänsklighet i gemenskap. Amen.