”Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här…”Mark 16: 1-14
Denna händelse, efter Jesus uppståndelse, utspelade sig vid vår tideräknings början. Vid denna tidpunkt var Romarriket ett imperium med näst intill oinskränkt makt över civilisationen runt medelhavet. De som berättade om händelserna vid graven förföljdes av detta imperium fram till år 380. Då skedde en epokväxling och kristendomen blev den enda tillåtna religionen i det romerska riket. När mänskligheten närmar sig ett epokskifte ifrågasätts ofta någon av grundbultarna i den rådande världsbilden. Typiskt för alla epokskiften är att polarisering och ifrågasättande präglar övergångstiden innan den nya epoken har etablerat sig och skapat nya förutsättningar.
På samma sätt som kunskaper om solsystemet under upplysningstiden raserade kyrkans och samtidens världsbild så håller klimatkrisen på att förändra vår världsbild. Planeten har inte obegränsade tillgångar av mineraler och jordens fauna och flora står inför det sjätte massutdöendet. Orsaken är en kombination av klimatförändringar, ändrad sammansättning i atmosfären, kraftigt förändrade livsmiljöer för jordens arter och syrebrist i haven. Vi befinner oss mitt uppe i en kris där den fossilberoende livsformen hamnat i en återvändsgränd. I en brytningstid blir aldrig kontinuitet och tradition det viktigaste, då behövs nytänkande och förändring.
Under skilda epoker har kyrkans roll varit en kombination av förnyelse och bevarad kontinuitet. Anpassning till nya epoker är inget nytt i den kyrka som ser historien som platsen där Gud verkar. Vi vet att fornkyrkan före 300-talet såg annorlunda ut, den var inte splittrad men samtidigt fylld av olika lärotyper. Arianismen förnekade till exempel Kristi gudom men bar likväl det kristna namnet. Den ekumeniska mångfalden i vår tid med kyrkor som har olika teologiska profiler, men erkänner varandra som kristna, har många likheter med fornkyrkan. Olikheterna hindrar oss inte att tillsammans söka enhet och delaktighet i det som vi uppfattar som Guds vilja.
Vår tids kamp för mänsklighetens överlevnad sammanfaller med den bibliska berättelsens frälsningsbudskap som handlar om mänsklighetens befrielse. Den börjar med skapelseberättelsen och fortsätter med en närvarande Gud som ger frihet där träldom råder, liv och hälsa där död och sjukdom råder och förlåtelse där skuld råder. En förändringsprocess lika radikal som när upplysningstidens nya värderingar genomsyrade hela den mänskliga gemenskapen. Antropocen tvingar oss att tillsammans söka den nödvändiga strukturomvandling som ett fossilfritt samhälle kräver. Det är i centrum av denna process, mitt i världen, vi finner den uppståndne Jesus, livets Herre. Om detta epokskifte skriver Ylva Eggehorn hoppfullt i psalm 796.
”Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.”
Bön: Gud, skapelsens Herre, förlåt oss för att vi plundrat jorden och ge oss mod att tillsammans med dig återskapa livets förutsättningar. Amen