”……Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er men ni ville inte dansa……. Men vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Matt 11:12-19

Jesus ser tillbaka på sitt liv och sammanfattar det, alltifrån mötet med Johannes till slutet av livet och sin epok. ”Vi spelade för er men ni ville inte dansa…” Här finns en ton av besvikelse men också en tillit riktad mot framtiden där ”Vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Detta liknar även vår epok som nu går mot ett avslut utan att tillväxten har fördelats för att ge fattiga, änkor och faderlösa en rättmätig del av välståndet. Likt de barn som vägrade dansa har vi inte hörsammat vishetens möjlighet att ena mänskligheten. Vi utvecklade istället orättvisa system med bombskadade städer, förbrukad krigsmateriel och mängder av fattiga människor som letar efter mat och hopp i ojämlikhetens efterlämnade ruinhögar.

I vår epok har funnits en unik möjlighet till en rättvis utveckling som vi försummat. Men nu utmanar ”Visheten” mänskligheten att enas i en omorientering där kriget och våldet avvecklas och tilliten på nytt byggs upp. Då måste tillväxt ersättas med ”nerväxt” och våra naturtillgångar ransoneras. Vi måste nu sätta de människor i centrum som lider av den tidigare epokens slöseri. Som Jesus beskrev sin epoks skifte med hopp om ”Vishetens gärningar” så står nu mänsklighetens hopp till ett omvänt perspektiv där omsorg, fördelning och hållbarhet är centralt.

”Visheten” är i gamla testamentet ett abstrakt begrepp besläktat med klokhet och insikt. Gud har skapat världen med vishet och uppmanar oss människor att ta emot och älska den. I gamla testamentet representerar Guds vishet en del av det gudomliga mysteriet. Hos den judiske filosofen Filon uppfattas Ordet och Visheten som identiska begrepp och utgör den länk varigenom Gud kommunicerar med sin skapelse. På samma sätt upplyser ljuset vårt begränsade rum samtidigt som det färdas genom rymdens obegränsade rum. Så överbryggas motsatsen mellan materiellt och andligt, immanent och transcendent.

För att vi ska ana Guds storhet och skapande verksamhet i den dynamiska förändringsprocess som vår värld utgör, bör vi utgå från att gudomligheten har samhörighet med allt levande. Gud har i alltför hög grad uppfattats som ett begränsat och absolut begrepp utanför materien som kan definieras av människan. I den nya epok vi nu kallar antropocen är det människan som behöver omdefinieras. Då blir Gud större än våra definitioner men kan ändå uppfattas på vårt mänskliga, relationella vis.

Hur vi människor uppfattar Gud förändrar inte Gud men ett begränsat perspektiv kan minska vår möjlighet att uppleva Guds närvaro. Vi flyter inte runt som atomer i en materialistisk värld utan vi har föreställningar, rädslor, emotioner, fantasier och drömmar som påverkar hur vi uppfattar världen och Gud. Våra uppfattningar om Gud har i slutändan alltid en jordisk anknytning. Den fysiska och materiella upplevelsen av Guds närvaro liksom vår tillit är beroende av hur Gud representeras i vår föreställningsvärld.

Om vi läser en bok om Afrika påverkar det hur vi upplever platsen när vi reser dit, även om det är en avsevärd skillnad mellan förväntningarna som skapats av det skrivna ordet och hur det faktiskt känns på plats. Representationernas tid och rum som innesluter och omger oss medan vi lever våra dagliga liv påverkar våra upplevelser och våra sätt att tolka och förstå vad som händer. När Bibeln talar om Gud som ”Visheten” är det med hopp om en mänsklighet som kan enas och låta sig påverkas av Guds närvaro.

Bön: Gud omslut oss på alla sidor och led oss in i en varaktig relation med dig och varandra.