”…Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern…”Joh  10:11-17

Detta är en vacker bild av de mänskliga villkoren. Bilden illustrerar det ärkebiskop Antje Jackelén beskriver i sin påskartikel i Svenska Dagbladet. Hon skriver: ”Människolivets signum är detta fyrdimensionella nät av sammanhang. Gud, skapelsen, medmänniskan, jaget – så är den bibliska ordningsföljden.” Genom bilden av en fårskock lyckades Johannes beskriva denna bibliska ordningsföljd. Det finns en lyhörd relation mellan fadern, den gode herden och fåren. Ibland beskrivs denna relation i form av underkastelse inför en diktatorisk fader som med allsmäktig dominans skapar fruktan och lydnad, men då missar man den intima närhet som ordet ”känner” representerar. Den där möjligheten att inifrån känna igen herdens röst tillkommer inte bara fåren i den egna fållan utan också andra som kan lyssna till hans röst. Det är igenkännandet som håller samman flocken.

I en värld som lärt sig förakta det kollektiva beroendet, delaktigheten i en skapande gemenskap och som bortser från rikedomen i att försaka för andra, öppnar sig ensamhetens tystnad. Det blir en individualistisk ökenvandring utanför den sammanhållande gemenskapen. Förmågan att lyssna efter den gemensamma röst som är mänsklighetens starkaste band förutsätter en trohet både mot det egna jaget och den gemensamma grunden. Det finns i djupet av skapelseordningen ett ständigt gensvar av överflödig kärlek som hela tiden återupprättar liv. Den erbjuder oss att leva i det befriande och gemenskapsskapande sammanhang som den bibliska ordningsföljden beskriver Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget.

När vi missar någon av dessa relationer så haltar utvecklingen och obalansen tilltar ända in i förödande krigshandlingar. Det ryska överfallet på Ukraina har åter förändrat verkligheten och förutsättningarna att leva i samförstånd över nationsgränserna. Föreställningarna om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete var lika naiva som närsynta. Det var inte så världen under det kalla kriget såg ut, en tydlig obalans dominerade istället världsordningen. Den präglades av en ständig kamp om marknader, resurser och makt med upprustning och ständiga krigshot, stay-behind-organisationer, säkerhetspoliser och terroriströrelser som följd. Även i vårt land förnekades obalansen mellan hänsyn till skapelsen, medmänniskan och jaget och det offentliga samtalet slog dövörat till för alla aspekter som närmade sig krigets bakomliggande orsaker. Nu griper rädslan reflexmässigt efter mer vapen och ökad militarisering med historiskt höjda rustningskostnader. Men är verkligen lösningen att lämna över framtiden till militärallianser och vapenlobbyister i en värld där kärnvapen ligger i vågskålen för mänsklighetens överlevnad?

I bilden av en fårahjord, en sammanhållen mänsklighet, finns det bibliska perspektivet med Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget som ett svar på den moderna ordningens brist på sammanhang. I en värld som vänder ryggen till medmänsklighet, lider under miljöförstöringens och klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser, behöver vi lägga örat till marken och lyssna på den röst som återkallar oss till en levande skapelseordning. ”Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående…”

Bön: Tack Gud för att vi kan höra din röst genom skapelsens ordning och dela din vilja att återuppbygga trasiga relationer med ansvar för varandra och skapelsens förutsättningar. Amen.