”…Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp…” Mark 9:14-32
Denna berättelse är en av många där Jesus hjälper en människa i stor nöd. Den utgår från den tidens föreställningar om sjukdomar och deras orsaker. Vi skulle nog beskriva pojkens tillstånd som ett epilepsi-anfall snarare än att han var drabbad av en ”stum ande”. Men det centrala i texten är inte diagnosen eller Jesus som medicinsk botgörare: Hans uppgift i världen är att visa vad Gud är. Därför är det Jesus omsorg om den drabbade pojken som är centralt.
Både Jesus reaktion och förälderns uppfattning om pojkens sjukdom var givetvis ett uttryck för den tidens erfarenheter av denna sjukdom och deras försök att förstå den. Vi som lever nu har en bredare och djupare förståelse av kroppens reaktioner utifrån våra mångåriga naturvetenskapliga och medicinska rön. Men detta förminskar inte textens omskakande budskap om att det finns en djupt liggande generell omsorg som Jesus representerar i sin vilja att hjälpa. Vi ser den också i vår tids mobilisering av människor som hjälper till vid naturkatastrofer. Jesus irriterar sig samtidigt på likgiltigheten och oförmågan hos lärjungarna. ”Hur länge måste jag stå ut med er?”
Vi har kanske svårt att förstå den tidens medicinska diagnoser när vi läser texten. Med all rätt kan vi känna stolthet över den fantastiska kunskap om kroppen och dess sjukdomar som vi har tillägnat oss. Men det ger oss inte en överlägsenhet så vi kan förstå livets djupaste mysterium. Riskerar inte det moderna kritiska förnuftet, som hjälpt oss att avslöja naturvetenskapliga och religiösa auktoriteter, att inskränka tankens frihet? Kanske övermodet i den naturvetenskapliga kunskapssynen i sin tur blir inskränkande och exkluderande inför mystika erfarenheter av Gudomlig karaktär.
Jag tror det finns ett utrymme i vår moderna materialism som kan rymma en förståelse av mystiken i vår mänskliga tradition. Detta utrymme innebär dock ingen acceptans för fundamentalism och sekteristiska föreställningar. Vi kan sluta söka efter orubbliga fundament till vår religiösa tro, de var i första hand en anpassning till en mekanistisk världsbild. Planeten jordens liv såväl som kosmos är i ständig förändring. Alltså kan vi inte finna Gud i orubbliga fundament utan mitt i livets förändringsprocess. Kanske vi ska söka efter ”tecken” på Guds närvaro mitt i livets materiella mysterium? Istället för att söka tröst i tvärsäker dogmatik får vi vända oss till varandra och lyssna på den andres erfarenhet av tillit i förhållande till livets utmaningar.
När vi tolkar berättelsen om Jesus och den sjuka pojken kan vi se den på olika sätt. Antingen kan vi tro att den innehåller historiska fakta oberoende av skillnaden mellan den tidens och vår tids upplevelse av till exempel sjukdom eller så kan vi betrakta den som ett symboliskt uttryck för djupare moraliska och existentiella sanningar. En tredje tolkning kan göras utifrån Yaleteologen Hans Fries som hävdar att texterna måste förstås som ”texter”. Det innebär att meningen kan sökas i den historia som berättas, i interaktionen mellan karaktärer och händelser i texten. På samma sätt som vi söker tecken på Guds närvaro i vår samtids historia söker vi efter dessa tecken i texten. Där är inga givna fundament eller auktoritära dogmer nödvändiga och Guds vilja, liksom textens mening, går att finna i den verklighet som texten beskriver.
Bön: Tack Gud för att du inte överger oss utan möter oss i den vardag som är våra liv. Amen