” … Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt dem som vill låna av dig…” Matt 5:38-48.

Veckans reflex

Jesus luckrar upp våra föreställningar om vad som är rimligt i en mänsklig gemenskap. Visst måste vi kunna säga nej till dem som vill låna av oss? Är det bara en retorisk tillspetsning som Jesus ägnar sig åt för att få oss att lyssna; ett dilemma som ska fördjupa vår syn på vad som är rimligt?

Jesus angriper de självklara utgångspunkter utifrån vilka vi orienterar oss. Äganderätten är en sådan självklarhet på vilket hela vårt kapitalistiska samhälle vilar. Det jag äger är MITT, det ska ingen ta ifrån mig. Andras behov får tillgodoses utan att min äganderätt får sättas ifråga. För många har också beskattningen kommit att betraktas som en sådan kränkning av min integritet och äganderätt. För att inte tala om de där tiggarna på gatorna som kränker min sinnesfrid, borde de inte förbjudas?

Hur långt kan man driva föreställningen om individuell äganderätt. I den gemenskap av självklarheter och generella sanningar som vi bygger upp med hjälp av det allmänna förnuftets välknäppta kostym är det enkelt att vara ”god”. Vi är goda med hjälp av det vi kallar vårt eget, det som vi har äganderätt till. Men i den dårskap Jesus lever är allt givet av Gud och vi förvaltar en natur som lämnar ifrån sig av sitt rika överflöd. God är Gud allena och du är förvaltare eller mottagare av detta goda. Ge åt dem som ber dig och vänd inte ryggen åt dem som vill låna.

Men så kan man väl inte tänka? Vår verklighet är ju ändå uppbyggd av sammanlänkade idéer som kan verifieras och korrigeras genom erfarenhet och observation. Jag tror på att solen ska gå upp i morgon och alla levande varelser måste dö. Men vem är jag som ser allt detta. Mitt sätt att uppfatta mig själv och världen överskrider inte det allt det jag tycker mig ”veta”? Är inte just min osäkerhet om vem jag är och mitt värde, formad på samma kaotiska sätt som min världsuppfattning? Är det inte bara det sätt vi binder samman alla intryck på som vi kallar förnuftiga och självklara, men som är lika osäkra som vår självkänsla?

Ibland kallar vi tankar och handlingar för dårskap. Det där som går lite utanför vår kontrollerade erfarenhet. De dåraktiga kopplingar som fantasin gör när den alstrar idén om ett ”jag” eller idén om en enhetlig värld, för att inte tala om en Gud som skapat allting. Med andra ord allt detta som ger oss livets mening.

Jesus luckrar upp det där förnuftiga och självklara. Han ger oss en annan bild av det som är jag och det som är en självklar verklighet. Våra konstruktioner måste tolkas om i ljuset av det som är oss givet. Det som är oss givet är naturen som vi också är en del av. Det är ur detta givna vi hämtar kunskap och näring. Omslutna av gåvans kärlek blir också våra förnumstigheter om äganderätt och vårt förhållande till varandra utsatta för dårskapens omtolkning.

Bön
Herre vi är bara i början av att förstå vårt livs rikedom, för oss du djupare in i kärlekens mysterium
Amen

Så börjar jag på nytt att publicera veckans bibelmeditation. Bibelmeditationerna bygger på någon av kyrkoårets texter för den kommande söndagen.