”Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att han var Herren…”
Joh 21:1-14
Enligt Johannes var detta tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han dött på korset. Första gången var när Maria från Magdala stod och grät utanför graven och trodde att hon pratade med trädgårdsmästaren. Men sedan kände hon igen Jesus när han tilltalade henne med hennes namn ”– Maria”.Hon svarade ”– Rabbouni”, och Jesus sa: ”– Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader…” Det andra tillfället var när lärjungarna var samlade, även Tomas han som tvivlat på uppståndelsen. Jesus kom då in trots att dörrarna var reglade och sa ”– Frid åt er alla” och till Tomas”– Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro.” Också de andra tre evangelisterna har liknande berättelser om mötet med den uppståndne Jesus.
Jag kan inte låta bli att undra vad det var för slags erfarenhet lärjungarna och Maria återberättade. Jag har några gånger i mitt liv suttit hos en döende människa och sett den döda kroppen ligga kvar sedan livet lämnat den. Kvar fanns då bara död materia och en slocknad blick – något hade lämnat kroppen och personen var inte kvar. Hur var Jesus uppståndelse i förhållande till kroppen, hade livet verkligen återvänt till hans kropp eller var uppståndelsen en annan sorts förvandling? Jesus sa ju till Maria ”Rör inte vid mig” och han gick in till lärjungarna trots att dörren var reglad. Våra frågor kanske är ett resultat av vår materialistiska människosyn. Och lärjungarnas erfarenhet av Jesus uppståndelse kan kanske lära oss något utöver våra omedelbara erfarenheter av vad det är att vara människa.
Jesus var människa, precis som vi är människor. Det finns inget annat sätt att förstå vad det är att vara människa än att låta våra erfarenheter avteckna sig mot all annan välkänd verklighet. En andlig upplevelse utan mänsklig närvaro vet vi inget om – allt andligt vi känner till har sin realitet hos människor. Men att vara människa skiljer sig från det naturgivna genom vår förmåga att upprätta distans och att träda i relation, att ha erfarenheter utöver den fysiska naturen. Vi kan ha distans till det givna och relation till det okända. Alla människor existerar i en värld som är en förening av det som är välkänt och det som är okänt. I en religiös upplevelse av världen kan jag som betraktare sträcka mig ut över den fysiska räckvidden. Människan kan erfara gränsen för den värld som är hennes livsrum, den hon inte förmår ta sig fram till men ändå anar. För mig är erfarenheten av bön ett sådant livsrum i vilket jag själv är närvarande med hela min person samtidigt som jag ingår i en relation med det ännu okända. Det gör världen hel och enhetlig för mej och är kanske början till ett liv efter döden. Detta är det egenartade med att vara människa – jag är ett ur världen framsprunget väsen som kan upprätta en relation till Gud – den relation som gör människan till människa.
Bön: Tack Gud för att du lät Jesus göra oss medvetna om vår rika värld och i ögonblick av nåd lät oss erfara en enhet bortom de tillfälliga motsägelserna. Amen.