…. ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?”
Matt 24:3-14

Veckans reflex

Jesus avvisar frågan i den kommande texten.”dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens ängar, inte ens sonen…” Tidens slut kan vi spekulera i under hela vår tid på jorden medan vi missar tidens nu. Tid är ett relativt begrepp och då måste tidens slut vara lika relativt. Vi kanske trots allt är en liten rumtid i en större tid som är universums födelse och rörelse mot en framtid, en irreversibel förändring, ett blivande.

I ett sådant kosmologiskt universum där vi är en del av flera universa är vår och lärjungarnas spekulation om tidens slut lite förmätet och en smula inkrökt. Jesus svar rätar ut det inkrökta att bli till en rak hållning i den tid som är. Där är vi inte utlovade en sittplats medan andra får stå, nej vi drabbas alla lika av passerande händelser och vi är en del av dem. ”Solen förmörkas, stjärnor faller och många ska lova guld och gröna skogar för att bedra er, men var vaksamma, var trogna tjänare. Sannerligen vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det haven i gjort mot mig.” En lång rad berättelser om det historiska skeendet passerar i Jesus tal och sedan landar det i ett mycket nära nu. Det är nu vi kan räcka vår hand mot den andre, och se där är tidens gåta löst. I ett ögonblick av kärlek kan tiden stanna och detta ögonblick blir en öppning in i evigheten. Ögonblicket utan början och utan slut.

”Vad kan man säga om vår korta tid?” sjunger Vladimir Vysotskij i en gripande sång om en man som älskade en kvinna som bedrog och utnyttjade honom. Han ångrar inte det han gav men erkänner hur skadad han blev” … lika rädd som en strålskadad japan, är rädd för ett nytt Hiroshima.” Inte heller den utgivande kärleken blir privilegierad utan drabbas av föraktets nedbrytande konsekvenser. Några fribiljetter på livets resa delas inte ut av livets herre. Jesus ger oss ingen smitväg men ett möjligt förhållningssätt att möta livet med. En rak hållning där kärleken skapar nytt, en hållning där motståndet mot självförakt och girighet lever. Ett liv där vi reser oss på nytt ”…Låt hästarna bära mig dit människor bor./ Där luften går att andas, blickarna är klara/ och människor lever som människor.” Vysotskijs sånger är i någon mening en illustration till Jesus ord om att se den andre och att detta är tidens djupaste mening. Vysotskij ville ge de gömda och glömda en röst, en röst som berättade allt som förtigits, förnekats och begravts. Han ville vara de glömdas röst: lägerfångarnas, de ordlösas, de stupade soldaternas röst.

Nu är Guds tid, nu är tid att älska och tjäna, nu är tid att ge den förtryckte lindring och att hjälpa flyktingen över gränsen, nu är tid att använda din röst. Låt de ängsliga spekulera över tidens slut och låt de giriga beräkna sina vinster, låt de rädda frukta hatet och de avundsjuka surna i skuggan av överklassens rikedomar. Nu är Guds tid gå du ut och tjäna din nästa i självutgivande kärlek och vinn ett liv i evighetens ljus.

Bön

Gud, giv oss mod att leva nu, låt din kärlek uppfylla oss och göra oss delaktiga i din skapande rörelse in mot det okändas eviga ljus.
Amen.