”… När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande …”
Luk 1: 39-45
Veckans reflex
I Lukasevangeliets första kapitel är det barnaföderskorna som står i centrum. Det är änglar och putande magar på både unga och gamla kvinnor. Det är kvinnor som oväntat är gravida och det är liv och överflödande liv. Vi vill så gärna ha kontroll på livet och kunna veta vad som skall hända. Det oväntade och överraskande skrämmer vare sig det gäller orkaner eller när en kvinna upptäcker att hon är gravid. För Maria vänder den första rädslan till stolthet, som kroppens första illamående vänder till Glädje. Hon söker upp Elisabeth, som också är gravid, och när de möts sparkar fostret i Elisabeths mage till i henne. Då fylldes hon av helig Ande och Elisabet kallar Maria min herres mor.
Det är inget konstigt med den här scenen. Den är bara underbart vacker. Två kvinnor med putande magar, fyllda av drömmar och spänningen att vara utvalda. Att föda ett barn är alltid att vara utvald, livgiverska. Den ”gudsvind” som i skapelsens morgon svepte fram över vattnet har nu svept fram över dessa kvinnors kroppar och givit liv. Den gudomliga skaparmakten slutar inte att vara verksam när världen är skapad utan fortsätter att skapa. Det är så den kristna traditionen har berättar om livets stora händelse. En konstruktion av tankar som byggs upp av erfarenheter ur det mänskliga liv där vi möter skapelsens under.
Det livets underverk som möter oss inifrån som förmågan till intuitiv inre glädje och ibland möter den oss ur materiens mest fördolda skeende som ett foster i den materiella livsprocessens födelse. Är det inte lite märkligt att vi ofta söker Gud i det avvikande, som i tungotal eller mirakel, men inte vill se hela livets märkvärdiga skeende som ett närvarande mirakel. Ja att vi inte ser hela detta sammelsurium av neutroner, protoner och Higgspartiklar som en enda stor skapande händelse i vilken individualism och ensamhet är absurda tankefel. Vad är det som gör att vi inte kan glädjas åt att vara en del av denna väldiga helhet som vi kallar skapelse? Varför söker vi inte i vördnad meningen med livets mysterium inifrån denna skapelses djupaste skeenden, i födelsens och den innersta fridens glädje.
Ibland tror jag också vår kristna berättelse har skrämt bort oss från livets kärleksfulla flöde. Allt för subjektiv förståelse av frälsning och allt för många moraliserande krav har byggt labyrinter av tillfällighetslösningar för att komma undan de moraliska dilemman vi konstruerat åt oss. I all denna strävan är det lätt att tappa livsglädjen, modet och den oerhörda gåva det är att leva i den nåd och befriande kärlek som Jesus liv berättar om. Hur har vi kunnat tappa den tillit mot livet som berättelsen om Jesus ville ge oss. Den rörelsen inåt som också är en rörelse framåt ända från skapelsens första okända ögonblick in i en varaktig förändring bortom allt vetande. En tillit till livets Herre mitt i den materia som en putande mage påminner oss om.
Bön
Gud vi tackar dig för alla putande magar, för livets och kärlekens under och för Jesu liv som hjälper oss att se din närvaro också i djupet av våra tankekonstruktioner.
Amen.