… Alla folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre, och de skall ära ditt namn.Psaltaren 86: 5-11

Veckans reflex

Det är en vacker text, när den skrevs var inte nationsgränserna lika väl inmutade som i dag, men samhörigheten mellan människor som tillhörde ett folk kanske var mer homogen än i dag. Det är den samhörigheten som författaren uppskattar så djupt att han tänker sig den som en Guds skapelse. Vi har ju upplevt nationalismen som mindre god. Våra gränser är inte enbart uttryck för samhörighet utan lika mycket för att markera äganderätt över ett territorium. Våra gränser är lika mycket till för att utestänga som att inkludera.

Trots att vi långsamt börjar ana hur beroende vi är av varandra, så vägrar vi att öppna gränserna för dem som flyr undan katastrofer och krig. De hör inte till vårt folk, de får inte komma över våra gränser. Hur skulle bilden av den Gud som skapar ett sådant nationsbegrepp se ut? Det är i alla fall en annan Gud än psaltarpsalmens Gud han som låter alla folk tillbe samma Gud. Det är en gränsöverskridande och global relation där alla ärar samma Gud.

Jag tror vi skulle behöva äga mer av psalmförfattarens vision i en tid där det finns starka krafter i alla religioner som knyter dem till slutenhet, exklusivitet och i vissa fall till våld. Psaltarpsalmen är ingen vision där de religiösa företrädarna av olika folk ska tvinga alla folk att underkasta sig deras Gud. Den är mera bilden av en Gud som är så oåtkomlig för våra anspråk på äganderätt att hen är till för alla folk.

Tänk om vi ett ögonblick skulle försätta oss i psalmistens tid, långt före kristendom och Islam och fråga honom vilken Gud han talar om? Skulle han kanske göra som du och jag om någon frågar oss, bli stilla och vända sig inåt. Sedan kanske han skulle beskriva en erfarenhet som går utöver alla nations och folks gränser. En erfarenhet som går utöver varje partikulär historisk erfarenhet och med bävan kanske han skulle säga; att den Gud han talar om höjer sig över alla våra gudsföreställningar, men är ändå den som förenar oss till ett folk över alla nationsgränser.

När vi lyssnar på det sättet skulle vi komma mycket nära dem som brukar säga att det är lättare att uttrycka vad Gud inte är än vad han är. Vi skulle lyssna till en röst som uttrycker en strävan efter inklusivitet, ett sammanhang som är öppet och tillgängligt för alla och som inte låter sig inskränkas till någon partikulär historisk erfarenhet.

Bön

Herre, jag sätter mitt hopp till dig.
Ja, Herre, du är god, du förlåter,
rik på kärlek till alla som åkallar dig.
Herre lyssna till min bön,
hör mig när jag ber.
I nödens stund ropar jag till dig,
och du svarar mig.
Herre bland gudarna är ingen som du, inga gärningar är som dina. Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre,
och de skall ära ditt namn….

Amen.