Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk…
Joh. 11:18-27
Veckans reflex
Jag vakade vid en dödsbädd i slutet av förra veckan. Det var moster Märta som kämpade för sitt liv in i det sista. Hennes kraftfulla gestalt hade förvandlats till en kropp utan andra mål än att överleva, som om varje andetag var en kraftansträngning. Livet förlängdes med ett tungt andetag åt gången. Sjuksalen var som ett stumt vittne till hennes ensamma kamp.
91 år har passerat sedan hon föddes. 91 år med skiftande dagar av liv och historia. Europa har förvandlats från stridande nationalstater till en gränslös marknad, produktionsförhållandena i världen har industrialiserats och nyliberal ekonomi dominerar den tidigare politikerstyrda penningmarknaden. Bondens bekymrade min när regnmolnen tornade upp sig vid skördetiden har förvandlats till klimathot där hela planetens väderförhållande håller på att omöjliggöra mänskligt liv.
Oberoende av världen i övrigt, tidigt på morgonen, tog Märta sats en sista gång och drog in ännu ett andedrag för att sedan låt allt bli stilla och tyst. Kroppen vitnade och hakan föll ned mot bröstet. När döden möter en människa och livet flyr kroppen är människan som var där borta. Men till och med under dödskampen, där livet reducerades till en kamp för varje andetag, finns personen med, om än i hjälplöst underläge.
Med bilderna av Märtas dödskamp ännu påtagligt närvarande på näthinnan läser jag texterna om Lasaros. Jag har inte svårt att förstå den som en berättelse om Jesus som livets Herre, ”den som tror på honom ska leva om han än dör”. Jag tror verkligen på denna okända mystik där livets och dödens hemlighet ligger utanför vår räckvidd och döljer ett hopp som får livets alla händelser att rymma en närvaro av Guds liv. Jag tror till och med att jag vågar påstå att denna tro bär mig genom livet, som en smekning av en valkig fadershand mot pannan.
Men från denna tillit till en bokstavstro där Lasaros kliver ur graven med bindlarna ringlande runt kroppen är det långt. En tro som hjälper mig att leva och förvandlar en existentiell tomhet till en Kristusdoft av liv mitt i vardagens händelsekedja gör mig trygg. Men texten om Lasaros med sina dinglande bindlar väcker bara vrede om den ska vara en skildring av en faktisk händelse. Vad är liv, vad är det liv som lämnade Märta och vad menar skapelsens Gud med att upphäva sin ordning av liv och död i fallet Lasaros. Är inte varje syster lika sörjande som Lasaros syster. Skulle Gud inte behöva upphäva varje död för att återställa saknaden och trösta varje sörjande?
För mig är berättelsen om Lasaros en mytologisk berättelse, som i likhet med många andra berättelser under denna tid, ville inge hopp och väcka frågor om livets djupaste mening. För många är det hädelse och vantro att erkänna en sådan reaktion. Men allvarligt talat är det verkligen nödvändigt att tvinga sig in i trosföreställningar som svär mot allt det vi vet. Att vårt vetande är mycket begränsat och att livets storhet och Guds skapande gärningar, som vi är en del av, går långt utöver det vi vet och känner är självklart sant. Detta bekräftas varje ny dag som livet ger oss. Men min Gud kräver inte av mig att jag måste godta allt det våra religionsstiftare formulerade som läror. Jag tror på en Gud som omsluter oss med liv och kärlek och när döden kommer med sin okända framtid möter han oss med sin omslutande nåd.
Bön
Tack Gud för din omsorg om varje cell i min kropp och för det hopp som sträcker sig bortom cellernas lagrade minnen.
Amen