”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike… Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje…
Luk 6: 20-26
Veckans reflex

När jag läser evangelietexten för nästa söndag undrar jag hur det kunde bli så att kristendomen blev en av orsakerna till den kapitalistiska världsordningens framväxt. Kapitalismen handlar ju om kapitalackumulation. Att arbeta för att samla så stor rikedom som möjligt på de egna bankkontona.

Max Weber, sociolog, ekonom och filosof, beskriver protestantismen som den viktigaste förutsättningen för den kapitalistiska samhällsorganisation vi nu lever under. Han ansåg att det var protestanternas vilja att utföra sina världsliga plikter tillsammans med en viss form av rationalitet som var utmärkande för kristen etik och moral. Kanske hade han rätt om man läser hans tolkning som en kritik av den kristna teologin. Är inte Max Webers tolkning av evangeliet ett uttryck för hur kapitalägarna och prästerna lurade arbetaren och förvrängde evangeliet. Max Weber skrev: ”Men arbetet är dessutom, och framförallt, ett mål i sig självt för livet, vilket föreskrivits av Gud.”

När Bibeln talar om arbete, makt och rikedom är det inte utifrån kapitalägarens perspektiv utan arbetarens och den fattiges situation. ”Arbetaren är värd sin lön” och den lönen som ni undanhöll ”skriar till himlen”. För den fattige fanns omsorgen redan från de första berättelserna i Bibeln där Gud föreskriver ”att när skörden bärgas skall du inte skörda ända ut till åkerrenen…  du skall lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren”. I Jesaja uttalas ve över dem som förvägrar de svaga rättvisa och berövar de fattiga deras rätt. När profeterna har talat till förmån för de fattiga har de talat i Guds ställe (det är vad det hebreiska ordet navi, profet, betyder). Gud har förkärlek för de fattiga och ställer krav på människornas uppträdande mot dem. ”Den som bespottar de fattiga smädar hans skapare”.

I ljuset av bibelns perspektiv på de fattiga blir det svårare att reservationslöst acceptera kapitalackumulation som ett gudomligt påbud. Om Gud älskar de fattiga, i vårt samhälle oftast de arbetslösa, och säger ”Ve er som är rika” blir den värdeskala vi mäter varandra med den omvända mot den vi praktiserar i vårt samhälle. Då är det inte de där slantarna vi lägger i den fattige tiggarens mugg som är lösningen. Nej, när Gud i begynnelsen påbjuder att säden vid åkerrenen ska lämnas till den fattige så är det en strukturell omfördelning som föreskrivs.

Att arbeta för en strukturell omfördelning är kristen etik. Rikedomen i vårt samhälle fungerar som en strukturell maktrelation med jämviktsarbetslöshet som en metod att hålla nere arbetarens lön. Sett från tiggarens och den arbetslöses perspektiv är det ett pågående förtryck. En kristen kärleksrelation bryter ner alla mellanmänskliga maktrelationer.

Det är när vi söker efter en ordning som bryter upp maktrelationen och gör mot den andre vad vi vill att han ska göra mot oss som vi möter Guds kärlek (och kapitalägarnas vrede).

Bön:
Herre hjälp oss att se på varandra med din kärleks blick.

Amen.