”… Ty den som upphöjer sig han skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig han skall bli upphöjd”.

Luk 18: 9-14

Veckans reflex:
Jesu ord om ödmjukhet var en avslutande knorr på en av flera liknelser där fariséer var inblandade. Det är en kritisk granskning av fariséerna. Farisén som berömmer sig inför Gud ställs i kontrast mot den av ockupationsmakten anställde tullindrivaren som i liknelsen får tjäna som föredöme. Jesus tillämpar här en provocerande retorik som utmanar samtidens fördomar och vänder sympatierna från moraliskt oförvitliga fariséer till allmänt föraktade tullindrivare.

Den här liknelsen och en del andra texter har anförts som exempel på skillnaderna mellan judisk lagreligion och kristen rättfärdiggörelse ”genom tro allena”. Kanske var det så att det i tidig kristen tradition fanns politiska motiv att ställa sig in hos romarna och att man därför i berättelserna om Jesus kom att betona skillnaden mer än likheten mellan den judiska och den kristna tron. Under medeltiden tillspetsades sedan skillnaderna ännu mer och judar blev förföljda för att de ansågs vara ansvariga för Jesus död. Grundläggande för denna föreställning var en märklig uppfattning om kollektiv skuld som överfördes från en generation judar till nästa generation. Mordmotivet kom sedan att bli det dominerande elementet i den långa och tragiska historien av kyrklig antisemitism.

Det finns anledning att göra upp med hela denna tolkningstradition av antijudisk karaktär som har varit upphov till så många bestialiska händelser och som har hindrat oss från att se vem Jesus var: Jesus var jude, han klädde sig som en jude, han åt som en jude (det vill säga kosher), han höll sabbat som en jude, han bad som en jude, han undervisade som en jude. Jesus slår fast att han inte har kommit för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. I denna uppfattning stod Jesus nära Fariséerna.

Jag tror alltså att det är fel att tolka berättelserna om fariséerna som ett avståndstagande från den judiska traditionen. De var snarare ett uttryck för en intern judisk diskussion vid vår tideräknings början om olika tolkningar av lagen. Det var senare, då klyftan mellan urkyrkan och judendomen djupnat, som spänningen mellan Jesus och de judiska lärde tillspetsades.

När vi i dag talar om och lyssnar till Jesus berättelser om fariséerna är det inte för att distansera oss från det judiska arvet utan för att tillsammans med den judiska traditionen förstå vad Gud vill säga oss genom Jesu liv. Det innebär ett närmande istället för ett fjärmande från judendom som både judiska och kristna teologer finner stöd för i nyare forskning.

Som den amerikansk-judiske teologen Michael S. Kogan skriver: ”Det här är inte synkretism: i sin egen tro och praxis påverkas inte judendomen direkt av denna nya bedömning av sin systerreligion. Den bejakar inte kristna anspråk för egen del, den bara tillåter den för andra. Judendomen förblir judendom och kristendom förblir kristendom.” Med andra ord Judendom och kristendom är i samma mån och samtidigt giltiga och de behöver varandra.

Bön:

Herre förlåt oss antisemitismen och lär oss att se mångfalden och rikedomen i ditt tilltal genom religionernas erfarenhet. Amen.

Så är det på nytt höst och vi återupptar publiceringen av reflexioner över kyrkoårets texter den kommande söndagen.