””Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Joh. 14:1-14
Veckans reflex:
Som om vi inte sett och hört något, som om vi inget fattat eller förstått, begär vi ständigt de där enkla orden som förklarar allt tillräckligt. Vi söker oss till bilder som ger hemkänsla av något slag, det som går att känna igen. Vi frågar efter en enkel mening, en tydlig lösning på det som har blivit vårt liv, som när de första tulpanbladen skjuter upp ur jorden och bekräftar lökens bestämmelse. Inte bara en trötthet som får oss att så småningom somna in utan en igenkänning. Varför lever vi och varför är det så angeläget för oss att vi gör vårt yttersta för att fortsätta leva?
Religionens yttersta syfte är just att finna ett svar på själva livsgåtan. Ett svar på vad det är som griper oss så djupt att vi gråter och skrattar, bygger och river, att vi förändrar och ödelägger städer och byar. Att vi älskar och föder barn som får allt att börja om. Och svaret på frågan finns inte där, och något svar fanns inte alls, därför att livet inte var en gåta med ett färdigt svar. Livet var en process i ständig förändring. Den gud som är alla gåtors svar fanns inte. Allt var ett stort äventyr, en process med Guds ständigt nyskapande närvaro.
”Herre, visa oss Fadern, så är det nog för oss”. Människor har alltid ställt krav på konkretion för att behålla kontrollen över liv och död. Visa oss – ge oss – konkret och tydligt, en tillräcklighet som räcker till allt! Men Jesus svarade genom att avvisa kravet på en synlig Gud. ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig?” Där inne i vår egen kärlek, i det som är vårt liv, finns en verklighet som vi kan känna igen. En erfarenhet av Gud. Kände vi inte igen honom när han satt där och sa: ”Frid över er!” och öppnades inte våra sinnen så att vi kunde förstå? Var det inte en igenkänning? Ja kände vi inte igen samma spirande liv som i tulpanknoppens process när vi förälskade ser på den som vi vill ge vår kärlek? Något av livets mysterium blir synligt när marken är beredd för sticklingar och rötterna ger liv åt bladveckens puls.
Det är just för att livet inte är en konkret förutsägbar process som vi kan vara medskapande, fria att leva och förändras. Det är därför historien visar en pågående förändring som vi är delar av. Gud är inte som ett givet svar men hen är en lidande och älskande närvaro. Gud går inte att begränsa med några konkreta anvisningar eller beskriva med enkla ord. Den Gud som givit oss liv är bortom orden, i djupet av den värld som pågår. I denna tillit kan vi få leva vårt liv utan skräck, i harmoni med livets innersta värme.
Den kristna traditionen är en berättelse om Gudserfarenhet. Det är inte utanför vår erfarenhet vi möter Gud, men vår erfarenhet bär på möjligheten att ana det gudomligas närvaro. På samma sätt som den kan anas i i snödroppens spirande blad, liksom okodade rena stavelser i vitt och grönt.
Bön: Tack Gud för att du möter oss som en erfarenhet i vårt livs berättelse och ger oss mod att möta både gråten och glädjen. Amen.