”Jag skall be fadern, och han ska ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er alltid: sanningens ande…” Joh. 14: 15-21
Veckans reflex:
”Sanningens ande”, är det en erfarenhet inom den kristna trons dogmatik eller är det en erfarenhet som finns i den komplexa värld som vi alla delar? Är det en erfarenhet som möter oss med en ny insikt, att se även det vi inte tror att vi ser, att se det som vi sällan sätter ord på därför att vårt språk begränsar det vi kallar verklighet till vissa kategorier. Just detta inbrytande ljus som Paulus mötte på vägen till Damaskus eller den Zatori som zenbuddisten möter när han krattat sin trädgårdsgång fullkomligt.
Sanningens ande är kanske den som framträder när vi inför en upplevelse inte genast faller tillbaka på välkända former, normer eller begrepp, utan håller öppet för att det vi möter faktiskt kan vara annorlunda. Som när Gunnar Ekelöf sitter i trädgården en sommarnatt och ”lyssnar till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt, något jag inte ville förråda ens om jag kunde. Och att det porlar inom mig av renaste lycka!” Han blir ett med natten, med sig själv, med ljusets låga som ser honom i ögonen, stilla – outgrundligt och stilla. Han kallar sin upplevelse ett möte med ”det enda som försonar”.
Är ”Sanningens ande” det som hjälper oss att vidga skapelse-uppfattningen så att vi ser det nya och ständigt föränderliga som händer i det välbekanta och till synes stelnade. Som när jag en kväll lät tiden rinna förbi medan jag lät ett TV-program om en Dinosaurie berätta om en tid som svunnit. En dinosaurie, så avlägsen i tid, men ändå en del av samma värld som jag. Från deras död och kamp om födan har våra egna känslor fått en färgton. Deras kraftfulla steg över jordytan var, liksom jag, en del av samma skeende på väg över tidens vatten. Det finns inget innanför eller utanför, bara en verklighet, ett jättelikt skeende som vi delar med dinosaurier, med våra barns nyfikna ögon och med flyktingarnas jagade blickar. Det är bara våra ögon som behöver öppnas för att kunna se.
Kanske är det denna upplevelse som är mötet med ”Sanningens ande”. När världen inte längre är uppdelad i det som är materia och ande, det som är närvarande och det som är frånvarande. När denna åtskillnad bryts av en inre faktor, en kraft, som är utom räckhåll för enkla uppdelningar mellan det ena och det andra. En inre kraft som försonar och enar och lyfter oss så att allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, som nattvardsbrödets torra skorpa löser upp sig av tungans fukt och ingår i min kropp.
Bön: Tack Gud för livets glädje och för att din vilja är den sammanhållande linsen i våra livs kalejdoskop.