”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han  har vittnat om sin son…”
1 Joh. 5:6-12

Veckans reflex:

Människans behov av en stor berättelse, som ger svar på tidens och framtidens gåtor, har inspirerat till sammanhängande världsåskådningar: religioner, ideologier och ”–ismer”. Johannes skiljer på dessa tillfälligheternas tankekonstruktioner som han kallar ”människors vittnesbörd” och hänvisar till ”Guds röst”. Han hänvisar till något gemensamt mänskligt bortom de tillfälliga erfarenheternas gräns som gör det möjligt att tro på Jesus som Guds son. Redan i den första kristna församlingen fanns alltså en brytning mellan den tidens världsbild och en dynamisk tro på Guds närvaro. En spänning som lever vidare genom historien som en skillnad mellan tradition och förändring.

Kyrkoledare och kristna organisationer bygger varumärken samtidigt som en förändringsprocess pågår någon annanstans. Medan kyrkostrategerna anstränger sig för att stärka samfundsidentiteten och söker ett samfällt budskap som fungerar på den religiösa marknaden delar de fattiga sitt bröd med varandra. Det är visserligen viktigt med en lärotradition för den avvärjer många villfarelser, men den riskerar också att stelna till ett skal lika tomt som en kyrkoruin. Guds närvaro i mänsklig historia betyder mer än lärotraditioner. ”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer…”

I vår tid famlar vi i blindo bland ruinerna efter de stora berättelserna, både sekulära och religiösa: Reformationens pennor besegrade katedralernas stora berättelse och 1800-talets väckelserörelser bars fram av erfarenheter utanför kyrkornas murar vilket ledde till att vår samtid inte längre har någon kristen enhetskultur. Upplysningens stora förnuftsskapelse ifrågasattes med hjälp av sina egna empiriska verktyg. Vår egen tids marknadstroende läromästare får allt svårare att förneka sprickorna i djupnande globala kriser. Samtidigt kan världens ledare inte längre hålla tillbaka kriget eller i tillräckligt hög grad påverka klimatförändringarnas oåterkalleliga förstörelse. På livsåskådningstorgets utbud konkurrerar  islamofobi med antisemitism och terrorism med extremnationalism. Skräpkulturer ur det förgångnas kompost.

Var ska vi söka den stora berättelse som ger oss svaret på meningen med våra liv om varken kyrkotradition eller förnuft, politik eller livsåskådningar kan ge oss svaret? När människornas vittnesbörd och tankekonstruktioner inte är några säkra vägvisare måste vi våga börja ett sökande i ruinerna av det som passerat. I den tid som varit finns trots allt en riktning, en möjlig tillit även när vi viskande frågar ”…varför har du övergivit mig”? Vår väg pekar in mot en okänd framtid där vi inte längre har svaren. En framtid i efterföljelse där vi delar brödet med den fattige och lyfter klimatflyktingarna ur vattnet, en okänd framtid där vi i tillit lyssnar efter Guds röst i samspel med andra än dem vi vant oss vid.

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. (Psalm 796)

Bön: : Tack Gud att din närvaro betyder mer än alla våra traditioner och vittnesbörd, led oss du in i en okänd framtid där vi kan möta dig.  Amen.