”…Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: `vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga´ …” Mark 14:3-9.
Jag växte upp i en relativt kulturfattig miljö. Vi gick aldrig på någon konsert, museum, teater eller hade några akademiker som familjens vänner. Men det fanns en spricka i denna kompakt småborgerliga och pietistiskt nyttomoraliska mur. Den sprickan utgjordes av en frikyrkoförsamling med ett ambitiöst musik- och körsångsutbud med solister vars röster lyfte det grå i vardagen. Jag lärde mig att i denna spricka ana en hel värld av körkonst och musikaliska njutningar. Det var kultur och körmusik för dess egen skull och den gav åt mitt liv en kommande frihet att upptäcka och förstå kulturens värde som en strimma av djupare mening i vardagen.
Jag kom att tänka på denna erfarenhet när jag läste om den där kvinnan med äkta nardusolja som hon hällde över Jesus huvud. Är inte den där dyrbara nardusoljan som kulturen i ett samhälle, slösande dyrbar med en mening långt bortom nyttomoral och trångsynta krav på vad som är tillåtet och nyttigt? Jag minns också de där människorna som kritiserade körmusiklivet och ställde det mot den evangeliska sånggruppen som sjöng för att evangelisera och inte ”bara” för att sjunga vackert.
När Jesus säger ”de fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill…” så var det nog inte för att de som kritiserade tänkte på de fattiga utan för att de använde de fattiga som förevändning för att kritisera kvinnans generositet. Jag tror han ville säga att vi har råd med en slösande kultur och en kärleksfull omsorg om varandra. Det är inte bristen på pengar som hindrar oss att hjälpa de fattiga utan bristen på vilja att använda våra rikedomar till att utrota fattigdomen.
Just det där fula sättet att dölja sina verkliga skäl bakom en täckmantel av godhet skimrar ofta fram i budgetdebatter: som när SD vill ta 250 miljoner från statens konstfond för att lägga på flyktingutgifter eller när de fria teatrarna får minskade anslag för att man vill värna om kulturarvet istället. Eller när kyrkorenoveringar ska prioriteras framför folkbildning och samtidskonst. I den kontexten klingar Jesus ord med adekvat skärpa, ”de fattiga har ni alltid ibland er..” Flyktingar, kulturarv och kyrkor i behov av renovering har alltid funnits där men ni har inte värnat om dem, varför ska ni nu värna om dessa på bekostnad av en levande kultur?
En flaska dyrbar nardusbalsam hälld över Jesus hår ska överallt där evangelium förkunnas påminna oss om värdet av det väldoftande, vackra och dyrbara långt bortom det nödvändiga och nyttiga. Kulturens fria blomsteräng som förskönar världen för allt levande.
Bön: Vi tackar dig Gud för känslor och kultur och tar emot det ur din framsträckta hand. Amen.