”…Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, Gud med oss.” Jes. 7:10-14
”Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.”
Tomas Tranströmer
Att ta emot ett nyfött barn och låta huvudets lätta tyngd vila mot handflatorna öppnar alla låsta portar i en människas inre. Det är att ana möjligheten av Guds närvaro. Det väcker en ursprunglig förundran med all vilja till omsorg som kan rymmas i mänskligt liv. En påminnelse om vad livet kan vara.
Traditionell kristen tro säger att alla människor är skapade till Guds avbild. Vår ”imago Dei” är vad vi ursprungligen bestämts att vara. Att vara Guds avbild och bära Guds likhet skänker okränkbart värde åt varje människa. Erfarenheten av att ta emot ett nyfött barn borde ena mänskligheten i uppgiften att skydda allt liv. Men vi behöver bara låta tanken för ett ögonblick besöka de outhärdliga födelserum i vilka kvinnor tar emot sina barn för att påminnas om hur orättvist vi ordnat världen. Många barn föds in i en allt annat än trygg värld. I ruinerna i Goutha och Aleppo, i bristfälliga båtar på Medelhavet eller i storstädernas fattiga getton föder kvinnor sina barn med samma kamp som alla andra men under fruktansvärt skilda villkor. Likväl kommer också dessa barn till världen med hopp om ett värdigt liv.
Vi har ordnat världen med hjälp av bristfälliga modeller och bundits i föreställningar om det vi tror är nödvändiga förutsättningar för mänskligt liv. Omänskliga normkartor och politiska modeller tvingar in oss i livsmönster som har makt över våra tankar. Vi har skapat strukturer som vi kallar pengar, marknader, raser och äganderätt. Stängsel som tvingar oss att leva i sammanhang som inte rymmer mänskliga relationer. Strukturerna blir viktigare än det mänskliga livet.
Men den ursprungliga modellen av allt liv som möter oss i ett nyfött barn handlar mer om relationer än ekonomi. Ett barn kan inte överleva utan relationer – med Gud, med sig själv, med andra och med den värld vi lever. Ett nyfött barn öppnar låsta portar och frigör insikten om vårt beroende av andra, vårt kännetecken, vårt ”imago Dei”, men också vårt behov av självständighet. En skapande spänning där vi inser att vår personlighet växer när vi svarar på kallelsen till kärleksfulla relationer.
Att skilja ut vad som är stängsel, konstruerade nedbrytande strukturer utanför oss som vi själva skapat och vad som är ett dynamiskt plan av kraft och växande liv inuti oss är trons uppgift. Den kan aldrig ske i på förhand givna former utan måste hela tiden omskapas. En tro som syftar till att bekräfta livets rörlighet måste i sig själv vara rörlig och ständigt hitta nya vägar för att gestalta gemenskap i kärlek.
BÖN: Tack du livets Gud för att vi får vara en del i ditt skapande verk. Amen.