”…Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken…” Joh. 21:1-14

Det finns saker som det är svårt att tala om och det finns saker som det inte går att tala om. Vår djupaste erfarenhet och det vi vill säga varandra är mer än vad som ryms i språkets avgränsade värld.

”Om du inte talar till någon

för vilken du kan överge språket

har du inget att säga längre”

Lars Norén

Så kan upplevelsen vara morgonen efter en begravning när den karga saknaden river i bröstet och sinnesron inte vill infinna sig. Språket räcker inte till att beskriva det liv som avslutats, och en fortsätter att känna närvaron av den saknade. Den saknades röst fortsätter att höras och allt som finns kvar är kännetecken, gester och rörelser som påminner om de känslor som förenade oss.

Också Jesus fortsatta närvaro i lärjungarnas liv manifesterades i gester som kunde kännas igen. Hur skulle annars Jesus ge sig till känna efter långfredagen, när språket inte räckte?  Men lärjungarna kände igen de gester och den rörelse som en gång förenade dem? ”Han gick fram och tog brödet och gav dem…”

Det hade ju hänt förut när han bröt brödet och gav åt dem: ”Detta är min lekamen…”  ett tecken, en gest, en rörelse som påminde om en djupare närhet. Det var också tecknen och gesterna som Jesus ville att lärjungarna skulle berätta om när Johannes undrade vem han var: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.…” Det finns saker som det inte går att tala om men som visar sig och formar sig till erfarenheter långt bortom språkets gränser. Minnen och händelser som levandegörs och får natten att öppna sig som när månskärans ljus klyver mörkrets väggar.

Så uppenbarar Gud sin närvaro i den värld som är vår. Vi talar ofta med fruktan och bävan om atomvapenrustningar, svält och klimathot. Hur kan det finns en Gud när allt detta sker? Vi blir ibland rasande och låter frågorna studsa mot det tysta mörker som omger vår till synes övergivna planet. Det är då Jesus ord till Johannes, påminnelsen om gesten, kan stilla vår fruktan. Blinda ser och döva hör, någonstans finns ett språk, en gest, som når fram bortom språkets oförmåga att göra hoppet synligt. Människor älskar och bygger gemenskap, fattiga nås av medmänsklighet och flyktingar möter inte bara främlingshat utan också språkskolor och soppkök,  kläder och lovsång att dela. Påminnelser om en närvarande kärlek, en Gudshandling att känna igen.

När långfredagsmörkret lagt sig och kyrkan firar påskhelgens triumferande budskap om en levande kärlek som delar bröd och fisk med dem som hungrar, då påminns vi om en kärlek som överlever dödens misströsta. Sedan årtusenden välkomnar kyrkan oss till ett dukat bord där eukaristin erbjuds alla och upphöjer alla till mänsklig värdighet. Det finns anledning att känna hopp också dagen efter begravningen.

BÖN: Tack Gud för dina gester som påminner oss om kärlekens och hoppets mysterium. Amen.