”…Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här han har uppstått, så som han sade…” Matt 28:1-20

I berättelsen om Maria från Magdala och den andra Maria vimlar det av bilder och föreställningar som spränger ramen för vår verklighetsuppfattning: Herrens ängel med ett utseende som blixten, ett jordskalv som fick vakterna att ligga som döda medan ängeln rullade undan stenen och sedan mötet med den korsfäste Jesus. Berättaren har varit med om något som språket inte räcker till för att beskriva. Det krävs bilder och föreställningar som går utanför de modeller vi valt för att beskriva världen.

När vi bedömer vad som kan vara verkligt eller inte, glömmer vi lätt bort att de modeller vi har konstruerat för att förklara världen inte finns utanför våra huvuden. När vi konstruerat de matematiska modeller som vetenskapen använder för att förstå världen gör vi det inifrån den materia som vi själva är en del av och med den kunskap vi har ur just detta perspektiv. Vi har inte möjlighet att stå utanför och objektivt studera världens helhet utan får nöja oss med att utforska världen inifrån materien, bit för bit, i ett prövande förhållningssätt.

Jag tror vi behöver sluta tro oss veta allt och nöja oss med det okändas gåtfullhet. Men detta betyder inte att vi måste ta allt för givet. De modeller och matematiska förklaringar som vetenskapen mödosamt konstruerat har evidens på den nivå de förklarar. Dock är världen alltid större än vårt vetande och överraskar oss ständigt med nya erfarenheter och vetandets horisonter flyttas in i det okända. Religionen tillför ytterligare perspektiv och dess djupaste kärna fortsätter att mobilisera människors engagemang från en outforskad dimension. Som en fjäril har en förmåga att hitta rätt när den ska landa i en blomma så har vårt medvetande förmåga att relatera till Gud i verklighetens djup.

Uppståndelsen berättar om att världens materia är så mycket rikare än våra modeller av den. Det finns erfarenheter som likt Jesus uppståndelse beskriver ett gränsöverskridande hopp. Författaren Etty Hillesum skildrar erfarenheter som berör en sådan verklighet. Från förintelsens hopplöshet skriver hon i sin dagbok ”Som en liten våg av värme stiger tanken upp i mig, också efter de svåraste ögonblicken: Vad livet ändå är skönt! Det är en oförklarlig känsla och den har inget stöd i den verklighet, där vi befinner oss”. I hennes samtal med Gud utvecklas en intim ton och hon konstaterar att om människan förlorar Gud förlorar hon något fatalt, eftersom hon då förlorar förmågan att se Guds boning i den andra människan. Ettys Gud är inte bara en idé eller ett namn. Gud är en urkraft som inkarneras i en aldrig sinande självutgivelse som fick henne att in i det sista vägra att låta någon annan ta hennes plats i döden.

Bön: Tack Gud för att din närvaro i vår verklighet kan ge oss mod att leva i en självutgivande kärlek också inför döden.  Amen