”… Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Joh 17:9-17

Jesus håller ett slags avskedstal till lärjungarna. Det romerska imperiet och den lokala provinshierarkien har bestämt sig för att göra slut på hans förkunnelse. Det måste vara denna komplott Jesus betecknar som ”världen” i detta tal. Mot denna makt ställer Jesus  tillhörigheten till den Gud som han talar om som Fader, och ”han var full av nåd och sanning”. Detta var ingen exklusiv sanning bara för invigda utan en möjlig erfarenhet av gudsnärvaro i vår materia, öppen för var och en som vill känna igen den och i tro låta sig införlivas.

Av och till genom historien har en grupp, ett land eller en rörelse velat monopolisera denna tro. Genom en påstådd utvaldhet har makthavare och sektledare gjort sig till uttolkare av vad en rätt tro innebär och blivit portvakter i exkluderande sekter. Den sekteristiska gudstron är hämmande, låsande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Den innehåller ett tänkande som inte ger plats för olikheter och förändring utan som hävdar sin egen sanning på bekostnad av alla andras. Det är också ett förhållningssätt som präglar dem som vill se den egna Guden som den enda och ”rätta” guden. Detta har legat till grund för den västerländska rationalitetens självklara rätt att kolonisera den övriga världen. Men den Gud Jesus visar oss är inte sekteristisk och förbehållen en begränsad grupp utan en Gud ”som älskar världen så att han utgav sin enfödde son”.

Under medeltiden delade skolastiken in världen i ett nådens och ett naturens rum och i lutherdomen förekommer en uppdelning mellan andligt och världsligt. Att dela in tillvaron i olika ”rum” är släkt med statiskt tänkande. Men den världsbild vi nu försöker forma innehåller gränsöverskridande processer – nyskapande kunskap som leder till dynamiska förändringar. Låt mig för ett ögonblick påminna om vår syn på oss själva som människor i relation till djuren. Denna relation har löpande omvärderats. Det utmärkande är förändringen, från medeltidens Adam som namnger djuren till Darwins diagram över djurens utveckling som lett fram till nutidens diagram över djurens arvsmassa. Om den första tolkningen gör en tydlig gräns mellan människa och djur så har förgreningarna i den sista tolkningen lett till nästintill oräkneliga variationer av ett och samma grundmaterial – den genetiska arvsmassan. Börjar inte beskrivningarna likna en kristen enhet mellan natur, djur och människa – en pågående skapelseprocess mot målet ”att de alla skall bli ett”?

Dietrich Bonhoeffer skriver: ”Vårt förhållande till Gud är icke ett `religiöst´ förhållande till ett tänkbart högsta, mäktigaste, bästa väsen. … Utan vårt gudsförhållande är ett nytt liv i `tillvaro för andra´, i del med Jesu liv.” Att ta emot ”Ordet” som Jesus överräcker är att öppna sig för den andre i den värld och kunskapshorisont som ständigt förändras – att vidga sin skapelseuppfattning, och låta sig dras in i ett gudomligt skeende. ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”.

Bön: Gud låt oss inneslutas i din gemenskap som omsluter oss alla med din kärlek. Amen