”Då sa Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig han skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?…” Joh 11:18-27.
Kan vi läsa denna text utan att ställa oss de moderna kunskapsteoretiska frågorna om möjligheterna till ett liv efter döden? Vi borde kanske i stället fråga oss hur Jesus världsbild såg ut när han frågade Marta om hennes tro? Jesus levde, och vi lever, i en socialt konstruerad värld: Våra drömmar, kunskaper och samhällssystem styr vad som är möjligt respektive omöjligt att uttala eller ens tänka. I vår samtid är det sociala medier, tidningar och public service som bildar modeller för vad som är möjligt att säga och tänka. För Jesus var det den hebreiska bibeln som utgjorde tolkningsramen.
Jesus talar till sina vänner utifrån en judisk föreställning där man menade att själen svävade omkring den döde i tre dagar för att om möjligt återvända till kroppen. I denna berättelse hade också den fjärde dagen passerats och allt hopp var ute. Han talade alltså till människor vars hopp om liv hade runnit ut. Jag tror att Jesus ville ge dem ett ”semeion”, ett tecken som bröt sorgen och väckte hopp om liv.
Vad skulle ett sådant tecken kunna vara i vår tid när människor har så lite framtidstro? Hur påverkas vår tolkning av samtida ideologier när människor är så svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet? Mitt 1970-tal hade en socialistisk framtidstro och vi drömde om ett jämlikt samhälle. I dag har många av socialismens företrädare blivit mer tillbakablickande och till och med nostalgiska och modstulna inför klimathot och totalitarism. I tomrummet efter drömsamhället tog nyliberalismen över framtidstron, ända tills en ström av finanskriser malde ner tron på oreglerade marknader. Nutida Ekologism missfärgas av domedagsteman – istället för gröna framtidsdrömmar frestas vi till uppgivenhet inför undergången.
Finns det kraft att bryta trenden av den ultranationalism som ser nationens pånyttfödelse som ett hopp? Den som vill att ”de andra”, muslimer, romer, judar och flyktingar ska återvända till sitt ursprungsland. Sådana fascistiska lösningar har alltid varit och är även i dag falska – konstruerade världar som är människors tolkningar av sin situation och vilar likt förförande hägringar över politik och samhällsystem. Men jag tror det finns utrymme för en tro som bryter genom samhällets strukturella kris och byter ut de historiskt belastade botemedel vi trott på.
Jesus bröt mot föreställningen om att allt hopp var ute efter tre dagar och uppväckte Lasarus på den fjärde dagen. Att bryta mot den rådande uppgivenheten och vankelmodet med en tro som trotsar själva döden var Jesus svar på samtidens missmod. För oss skulle en tro på alla människors lika värde, ett Guds rike med framtidstro och trygghet, en mänsklighet som bryter nationsgränserna och en Gud som är allas Gud kunna bryta vanmakten och visa oss vägen. Istället för vankelmod inför klimathotet kan vi låta katastroferna leda oss till handling. Jesus visade oss ett ”semeion”, ett tecken, om en ny värld där kärleken till Gud och varandra övervinner dödens tomhet.
BÖN: Gud, våra konstruktioner av världen vittnar om vår bristande fantasi. Ge oss du ett tecken som väcker vår tro på framtiden och gör oss villiga att möta den. Amen.