”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmen av levande vatten, som skriften säger.” Joh 7:37-39.
Utanför mitt fönster håller äppelträdets blommor på att slå ut – rosa, rött och vitt med gröna blad som dekorativ inramning. Nerifrån maggropen sprider sig en varm glädje genom bröstet, en glädje vi brukar kalla lycka. Något inom mig upplever den spirande blomningen som skönhet och den väcker ett gensvar.
Vi borde vara mer rädda om denna natur än vi är. Hur vi behandlar naturen är beroende av vad vi tror på, vad vi tror är sant. Sedan Descartes tid på 1500-talet har vi mer eller mindre låtit oss styras av en matematisk världsbild med en närmast lagbunden förutsägbarhet. I vår tid förstärks denna världsbild av den inflytelserika fysikern och kosmologen Max Tegmarks teori om att allt är matematik. Med hjälp av denna grundläggande rationalism har vi låtit förnuftet bli alltings mått med vilket vi skall lösa alla problem. Ett exempel på detta är den oreglerade kapitalismen, i betydelsen kapitalackumulation, en ”lagbunden ordning”, som anses kunna ge de flesta människor materiell lycka. Men samtidigt håller just detta system på att organisera världen så att en global katastrof närmar sig. Tillväxtsiffrorna, som mått på kapitalackumulation, är i dag större än någonsin, samtidigt som ojämlikheten ökar och på tundrorna i Sibirien tinar permafrosten och påskyndar jordens medeltemperatur.
Det är något fel på vår rationella världsuppfattning. Världen är så mycket mer än vad våra små huvuden rymmer. Kanske vi skulle ta vara på den kunskapsbank som finns i våra ”hjärtan” och som får glädjen att spira av synen på ett blommande äppelträd. Eller kanske vi ska ta vara på den kunskap som ryms i Jesus förkunnelse där kärleken till den andre är ett uttryck för den grundläggande verklighet han kallar Fadern. Om vi stannar till ett ögonblick mitt i vårens blomprakt kanske vi kan känna hur det ur vårt inre flyter fram en ström av levande vatten. Kanske äppelbloms-människan i oss kan förenas med den rationella hjärnans funktion och ge oss en bild av världen som är sannare än vår primitiva ekonomiska rationalism.
Det har länge stått klart att det behövs en omfattande revision av vår verklighetsuppfattning. Redan i början av förra seklet föresatte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein att försöka nå fram till en sannare bild av världen. Han tog avstamp i naturvetenskapen och logiken med den språkliga analysen som metod. På en slingrande resa mot intellektets dolda kamrar landade han i den punkt där språket inte räcker till för att förklara världen och det outsägliga bryter in. ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den).”
Just nu bryter pandemin upp grunderna för ett förutsägbart rationellt beteende och bortom pandemins horisont ifrågasätter klimatkrisen våra mest rationella levnadsvanor. Det kan kännas som om vi har lyckats skapa en fantastisk värld men glömt en viktig dimension i världsbilden – den kärlek som bäst avtäcks genom vår relation till den andre.
Bön: Tack Gud för den verklighet av kärlek som strömmar upp ur vårt inre. Amen.