”…Hylla Gud, hela världen, spela och ära hans namn, ära honom med lovsång!”  PS 66: 5–12

Genom jordens alla länder har coronaviruset spridit sin dödliga smitta. Vi har lärt oss att hålla avstånd och i många fall leva i karantän, i fysisk isolering från varandra. När karantänen varar länge blir skillnaden mellan fysisk närhet och kontakt genom sociala medier allt mer påtaglig – saknad efter närhet genom blickarnas talande uttryck. Det finns en dimension i ett oförmedlat möte mellan två människor som inga tekniska arrangemang kan ersätta. Denna erfarenhet av vad en relation mellan människor är kan kanske ge oss en antydan om vad en gudsrelation är.

Den franske filosofen Jean-Luc Marion har skrivit om den ortodoxa traditionen med ikoner som en relation med Gud, förmedlad genom en bild –  den sinnligt förnimbara världen. Om man i ikonen ser ett tecken som hänvisar till något utanför sig självt, något osynligt, då fungerar ikonen som ikon. Den fungerar för den som har ögon att se, det vill säga den som har tro. Ikonens logik är nämligen att en blick möter mig från ikonen, jag möter ikonens ögon som ser på mig. Jag blir synlig för och sedd av en blick som får liv för mig i seendets ögonblick bortom bildens materia.

Man behöver inte dela den ortodoxa traditionens vördnad för ikoner för att förstå vilken erfarenhet som denna tradition bottnar i. I karantän möter man mer sällan människors levande blickar, ansikte mot ansikte, där två uttrycksfulla blickar korsar varandra genom sitt tilltal bortom kropparnas synliga möte. I det levande mötet med en annan människa sammanfaller det osynliga och det synliga. Detta upprepas för den som tror, i nattvardens vin och bröd och i gudstjänstens avskilda rum. En relation upprättas genom den sinnligt erfarna världen och det osynliga. Det innebär inte att fixera gudstjänstlokalen eller vinet och brödet som gudomligt utan att låta detta tjäna som ett tecken som visar utöver sig självt mot det osynliga.

Så blir gudstjänsten och nattvarden platsen för ett ömsesidigt möte, ett instrument för en kommunion och en delaktighet. Genom gudstjänsten upprättas en gemenskap som inte reducerar den andre till ett objekt för den egna blicken utan blir ett möte med det gudomliga. Så kan varje möte med en annan förvandlas till en erfarenhet som påminner oss om att vi är en del av hela mänskligheten. Karantänen kan väcka behovet av delaktighet och av nattvarden som en gemenskapsmåltid, återställa behovet av enhet och utmana det alltmer individualiserade samhället.

Psaltarpsalmen uppmanar hela världen att hylla Gud – den delar inte in mänskligheten i ryssar eller svenskar, fattiga eller rika, svarta eller vita utan för samman människor till en gemensam mänsklighet. Erfarenheten av pandemin behöver inte enbart vara en destruktiv förbannelse utan den kan påminna oss om vårt beroende av varandra och vår delaktighet i varandras liv. Detta gemensamma liv är vår rikaste tillgång medan mycket annat som pandemin tvingat pausera och förpassa till periferin går att avvara.

Bön: Lovad vare du o Gud som låter oss leva som mänsklighet i en värld full av din nåd och rikedom! Amen.